Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Jag lär ju inte vara den enda som hängt med Sam och Dean Winchester i den 15 säsonger långa serien Supernatural. Jag har precis börjat se om den ända från början, efter att ha sträcktittat på de tre sista säsongerna som jag inte sett.

 

Supernatural

Under årens lopp har jag varit väldigt kluven till Supernatural. Jag började inte följa serien förrän en drös säsonger in, men när jag väl börjat kunde jag inte sluta. Inte förrän i säsong 12 (tror jag) gav jag upp, och då för att jag tyckte att innehållet i serien blev mer och mer osannolikt och mest bara jobbigt.

Men så annonserades sista säsongen ut för något år sen, och jag tänkte att ok – jag ska se de sista säsongerna, bara för att. Och hur som haver; det är då rakt inget fel på Jared Padalecki och Jensen Ackles. Min personliga favorit är Padalecki, men Ackles går inte av för hackor, han heller.

Nu har jag sett alla säsonger, och bestämde mig för att börja om från början bara för att få hela sammanhanget igen. Och jag kan inte sluta titta den här gången heller (vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på för länge sen).

Det finns vissa tv-serier som är på ett visst sätt. För att kunna uppskatta dem måste man acceptera att de är på det där speciella viset. Supernatural är en av dessa serier. Star Trek, särskilt de äldre säsongerna, är också på det viset.

För den som inte har sett Supernatural är det en serie som handlar om två bröder som kämpar för att utrota ondska i form av diverse monster. Ju längre in i serien man kommer, desto mer handlar det om extremt stora sammanhang, religion och så vidare – och det var där någonstans jag började tröttna. Det är mycket våld och en del sex, även om sexscenerna inte är särskilt närgångna.

Men det som är allra, allra bäst med den här serien är relationen bröderna emellan. Dels är det oerhört roande att se deras konstanta tjafs, och jag måste säga att författarna verkligen har hittat rätt i språket i syskonbråk. Hur kul som helst. Men det är också så otroligt vackert att se den intensiva kärlek och lojalitet bröderna har för varandra, och till vilken längd de går för att finnas för sin bror. Det här är, tror jag, det jag tycker är allra, allra vackrast i hela serien. De genomgår ett flertal kriser sinsemellan, men tar sig alltid igenom dem och kommer ut på andra sidan.

Delar av det jag stört mig på genom årens gång är hur serien gradvis tagit på sig större och ”värre” monster. Allt är inte monster heller, för den delen. Men som bröderna säger sig emellan; en del av de monster och andra de stöter ihop med är riktiga ”dicks”. Det tog mig ett tag, men till slut tyckte jag att det blev för mycket.

Men så var det ju det där med sista säsongen, och även om den kom för något år sen (tror jag) har jag inte sett den förrän nu.

Och jag måste erkänna att jag är något ställd över slutet. Det slutade inte alls som jag hade föreställt mig. Jag förutsätter att du som läser har sett serien, eller inte bryr dig – men att båda bröderna fick dö till slut var väl kanske inte helt oväntat (även om jag personligen tänkt mig något helt annat).

Om jag hade varit med och skrivit den här serien hade jag nog avslutat den med att en eller båda bröderna vaknar upp från en dröm, till ett helt vanligt Svensson-liv. Kanske till och med som barn igen, med hela livet framför sig. Med eller utan monster.

För även om jag tyckte att sista avsnittet var både fint och bra, var det lite som slutet av Sagan om ringen. Det tog aldrig slut (jo, uppenbarligen, men.. ). Slutet bara fortsatte och fortsatte, och när det väl tog slut på riktigt var det i och för sig fint, med bara en aning sötsliskighet över det hela.

Så jag är inte nödvändigtvis besviken, men jag tycker inte heller att det var det bästa slut på en tv-serie jag kunnat tänka mig. Särskilt inte en serie som Supernatural.

Jag gillar Supernatural. Det är en sjukt trevlig serie. Rätt töntig på en del vis, otroligt bra på andra vis, den är fullproppad med ögongodis, den är sexistisk på en hel del sätt, kontrastfylld, oerhört amerikansk i sin inställning till familj, humoristisk och underhållande, våldsam och kärleksfull… tja, som synes så faller den mig i smaken rätt bra, faktiskt.

Dock är jag tacksam över att de valt att avsluta den. Det är få serier som klarar sig såhär länge, och innan sista säsongen annonserades ut tröttnade jag för flera säsonger sedan. Det är svårt att få till säsong efter säsong med vettigt innehåll utan att dra på mer och mer tills det blir ohållbart.

Och med det sagt – det ska bli otroligt intressant att se Jared Padalecki och Jensen Ackles i framtida produktioner. Padalecki ska ju vara med i en ny serie, Walker, så den måste jag ju givetvis se.

Men Supernatural, den kommer alltid att finnas där.

Och för den som undrar; jag ser mina tv-serier på Netflix och Amazon Prime.

 

HJÄLP!

Jag lever på sjukersättning, och hela hösten 2021 har varit katastrofal. Just nu har jag ett enormt behov av att förnya min garderob på grund av kraftig viktnedgång – men jag har inte råd.

 

Stötta mig så att jag kan köpa hem bastyg och sy nya kläder jag inte drunknar i.

 

STORT, stort tack på förhand!