Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Nu är det drygt två veckor sedan jag utmanades att ägna mig åt daglig träning under 31 dagar (hela mars, alltså). Jag tänkte jag skulle berätta lite om hur jag upplever det hittills – och det är bra grejer, detta. Jag är inte förvånad att jag reagerar som jag gör, men det är trevligt att få det bekräftat.

När jag var tonåring dansade jag rätt intensivt under en period. Jag tog jazzlektioner, gick på buggkurs och dansade till och med lite latin (på nybörjarnivå). Utöver det spelade jag mycket teater i mina yngre tonår, och där var uppvärmningen rätt intensiv. Tack vare det har min kropp gamla muskelminnen, och även om jag blivit stelare och mer orörlig genom åren (jag har precis fyllt 45) så finns det ändå tillstymmelser till vilja i leder och muskler att vilja göra vissa saker. Jag mår till exempel väldigt bra av att stretcha.

För mig finns det två skäl att träna yoga. Det ena är det fysiska; att få min kropp mindre stel och mer rörlig igen och att förhoppningsvis forma om den litegrand – på sikt. Det andra skälet är mentalt/psykiskt. På grund av min bipolära sjukdom har jag ibland svårt att hålla fast vid nuet, att vara medveten om just precis här och nu, och jag kan ibland sakna kroppslig medvetenhet och närvaro. Därför är yoga så bra, eftersom om man vill göra det effektivt på “rätt” sätt kräver det en enorm medvetenhet om både kropp och rörelse.

Jag gillar det.

Nu har jag ju inte gjort det här så länge. Jag har tänkt, faktiskt i flera år, att jag skulle vilja träna just yoga, helst dagligen. Men jag har haft svårt att få arslet ur, och därför är jag oerhört glad och tacksam över den här utmaningen. Det har inte blivit superrutin än, men jag kommer ihåg det varje dag, och framför allt – jag gör det varje dag.

Ni anar inte vad impad jag är av mig själv, enbart på grund av det.

Men jag har ju också gjort ett upplägg som funkar. Jag har aktivt valt att inte göra några långa eller svåra pass. Tvärtom har jag valt att göra jättekorta, superlätta pass. Jag vill nämligen känna att det är roligt och görbart. Och nu, efter ett par veckor, känns det tillräckligt roligt och görbart för att jag ska ha investerat i en yogamatta och ett par yogablock. Dessutom fick jag en yogamatta i födelsedagspresent. 😀 Testade den för första gången alldeles nyss, och det gjorde betydligt större skillnad än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Så nu när jag har en och snart två yogamattor, känner jag mig redo att börja göra lite, lite mer. Senaste veckan har jag ägnat mig en hel del åt att lära mig några väldigt grundläggande yogaövningar, bara för att kunna göra dem rätt och ordentligt. Jag följer Yoga with Adriene, och hon har en serie hon kallar Foundations of Yoga där varje klipp går igenom en särskild yogaposition. Hur bra som helst – jag gör ett par, tre sådana varje dag. Det ger mig muskelminne, lite mer flexibilitet i kroppen, och bättre förutsättningar att göra ett “riktigt” yogapass. Fast jag tänker fortsätta med enkla övningar ett tag till, men nu har jag i alla fall möjlighet att följa ett helt sådant pass lite bättre.

Det där med yogamatta, för övrigt. Bortsett från att den nästan är lite klibbig, vilket gör det lättare att få fäste med händer och fötter, är det allra bästa med den att jag kan stå på knä utan att gå sönder. Jag tror att jag skrev det sist, men skriver det igen – jag får inte ont inuti knäna, utan PÅ knäna. Jag blir öm som tusan och på golv kan jag knappt stå på knä alls. Med yogamattan funkade det i flera minuter utan att jag dog – men sen var jag tvungen att ge upp. Fast övning och bra underlag ger färdighet (uppenbarligen), så det gläder jag mig till att det blir bättre allt eftersom.

Trots att jag inte gjort det här så länge, och trots att jag gör så enkla saker, måste jag ändå säga att jag ser en viss förändring. Det är så små grejer att det är svårt att sätta fingret på, men någon slags resultat tycker jag ändå att jag ser. Och om det sker efter såhär lite, blir det ju extremt spännande att se vad som händer när jag börjar med lite längre (och sammanhängande) pass.

Sen måste jag ju faktiskt säga att shit, vad det krävs av kroppen att göra yoga. Det är liksom inte bara att hafsa sig igenom – i vissa övningar skakar armarna, fast att jag inte gör något annat än står på alla fyra.

Men alltså, rimligtvis torde det märkas att jag är oerhört glad för detta. Till min utmanare – tack! ♥