Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Alltså, nu börjar jag min – vad jag tror är sista vecka på utmaningen jag fick den 1 mars. 31 dagar med någon form av träning, vilket i mitt fall landade i yoga. Jag har velat göra det så himla länge, men aldrig kommit mig för. Inte i högre grad än att jag tänkt träna yoga tre gånger i veckan för att därefter göra det varje dag. Det har hållit sig ett par, tre veckor – inte mer.

Men som sagt var; nu är jag inne på sista veckan – och jag har dessutom införskaffat mig yogamatta och två yogaklossar (jag glömmer hela tiden vad det heter). Och jag vet att jag tjatar om det här, men jag är så otroligt glad och tacksam över att jag bestämde mig för att gå in på den mest basic av basic nivåer, för att underlätta för mig själv. Jag känner mig själv och vet att om det blir för jobbigt så skiter jag i det. Och det här kom uppenbarligen i precis rätt tid, eftersom jag dels fortfarande faktiskt gör det, dels faktiskt tycker att det är lite småroligt. Tillräckligt roligt för att skaffa en yogamatta – och har jag skaffat en yogamatta lär jag ju fortsätta sen för att det ska ha varit värt pengarna.

Och slänga pengar i sjön, det har jag ju då rakt ingen lust med. 🙂

Så – tre veckor med yoga, hittills. Vad har faktiskt hänt?

Till att börja med är jag imponerad över att jag faktiskt gör det här. Varje dag. En dag höll jag på att glömma bort det, men fick minnet tillbaka i tid innan jag gick och lade mig. Bara det i sig är stort för att vara jag. Att faktiskt genomföra det jag föresätter mig.

Sen är det ju såhär; jag tränar aldrig. Begreppet och ordet träning är ett av de fulaste svärord jag vet. USCH! Ju äldre jag blir, desto mindre gillar jag det. När jag var yngre kunde jag åtminstone i perioder få för mig att jag ville träna, men numer räcker det alldeles utmärkt att gå med hunden.

Men med stigande ålder (jag fyllde 45 förra veckan) så är det ju inte så att kroppen blir smidigare och mer lätthanterlig om man inte använder den. Jag har ju sjukersättning, så jag är hemma hela dagarna. Datorn bidrar med tidsfördriv, och symaskinen med skapande. Ingetdera gynnar min kropp särdeles, och tro mig – jag är mer än fullt medveten om det. Jag är stel och osmidig som en död val på torra land. Jag har haft problem med nacke och axlar sen jag var i yngre tonåren. Knäna och tårna (!) har börjat strula under årens lopp och nått sin kulmen de senaste två, tre åren eller så.

Jag skulle vilja återgå till att bli så smidig jag var i yngre tonåren. På högstadiet tog jag danslektioner i jazz, bugg och någon grundkurs i latin. På den tiden kunde jag gå ner i spagat utan problem, men framför allt var jag rörlig. Det är inte skitkul att vakna upp en vacker dag kanske 30 år senare och upptäcka att man utan att märka det blivit gammal på det där sättet att det knarrar i lederna och man skulle behöva en rollator för att ta sig upp ur sängen.

Jag kommer nog aldrig att bli fullt så smidig igen – och jag kan faktiskt leva med det. Det är inte nödvändigt att gå ner i spagat, kan jag tycka. Men det vore trevligt att känna sig rörligare än jag har gjort under många år. För att inte tala om hur trevligt det vore att slippa värken i nacken och axlarna.

Och vet ni vad?

Fast att jag “bara” gjort det enklaste av enkla – superkorta pass med korta, superenkla övningar, och ännu enklare och kortare pass där en enda övning gås igenom grundligt – så tycker jag att jag faktiskt börjat bli mer rörlig i framför allt nacken.

Och om det har hänt på “bara” så enkla saker, undrar jag vad som kommer att hända när jag börjar göra mer “ordentliga” pass. Den här veckan har jag börjat med ett lätt cirka 20 minuter långt pass. Det ska jag göra hela veckan – och förhoppningsvis också fortsätta med att öva enskilda övningar för att få till grunden ordentligt. Nästa vecka ska jag prova något annat pass, och min plan är att jag med tiden ska ta mig till något längre och något mer avancerade pass.

Och bara tänk er vad som kommer att hända med min kropp då. 😮

Med tiden kanske både knän och tår blir mer samarbetsvilliga, dessutom. Just nu får jag vara väldigt försiktig, för mina knän vägrar böja sig mer än till en viss gräns – det går bara inte. Och tårna, tja, det är framför allt stortårna som inte vill som jag vill. De är stela och osamarbetsvilliga som tusan. Men vem vet, det kanske förändras, det med. 🙂

 

HJÄLP!

Jag lever på sjukersättning, och hela hösten 2021 har varit katastrofal. Just nu har jag ett enormt behov av att förnya min garderob på grund av kraftig viktnedgång – men jag har inte råd.

 

Stötta mig så att jag kan köpa hem bastyg och sy nya kläder jag inte drunknar i.

 

STORT, stort tack på förhand!