Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Jag var aldrig något större fan av Star Trek när jag var yngre. Det har kommit bara de senaste åren. För tillfället tittar jag på Star Trek : Enterprise. För några avsnitt sedan ställdes Archer inför ett beslut som kunde påverka en planets kultur på ett negativt sätt, oavsett hur han gjorde.

Något som är väldigt viktigt i Star Trek, och framför allt i Federationen och de som är ute och reser, är att inte lägga sig i andra kulturer. Det här är en inställning jag personligen anser är beundransvärd, och något som hela världen borde använda sig av. Frånvaron av denna inställning är extremt tydlig i den svenska mentaliteten, och jag tänkte fundera lite omkring det idag.

De flesta skulle nog säga att det är en problematisk inställning. Det finns många orättvisor runtom i världen, det finns många folkgrupper som förtrycks på olika sätt och av olika anledningar – och varför skulle man inte lägga sig i? Det är på något sätt en moralisk och etisk fråga, tycks de flesta anse.

Och det är här det blir problematiskt. Å ena sidan är det givet att förtryck aldrig är av godo, och att kulturer som inte lever med den formen av styre eller attityd till specifika grupper, vill förändra det till det vi själva anser är bättre. Å andra sidan är det en inställning som tydligt visar att den person, den kultur eller det land som har den åsikten, anser sig vara bättre än den som på ett eller annat vis “måste” förbättras till något man själv tycker är bättre.

Om vi tittar tillbaka litegrand i tiden, är det här något som skedde bland annat när européer upptäckte Afrika. Vi såg afrikaner som vildar och ansåg oss vara så mycket bättre att vi ville tvinga vår kultur, vårt sätt att leva, på dem. Vi tog oss dessutom friheten att göra det, utan att be om lov. Är inte det fräckt, så säg? Och för den som undrar, ja, Sverige har deltagit i den här typen av aktiviteter. Rasism är inte ett 1900-talsfenomen för vår del.

Så varför anser jag att det är fel att tvinga de delar av sin egen kultur på en annan kultur?

Det borde vara så uppenbart att jag inte ska behöva berätta det, men eftersom jag nu skriver det här blogginlägget så berättar jag det ändå. I det fall du som läser inte kan läsa mellan raderna.

Till att börja med är det ohyfsat, ofint, oförskämt och ouppfostrat. För det andra är det att sätta sig själv på en piedestal, eftersom man anser att man själv är bättre. För det tredje är det ett stort, fläskigt intrång i en kultur som inte tillhör en själv. För det fjärde fråntar man den kultur man vill förändra möjligheten att förändras på egen hand, vilket gör att det på sikt och över tid kan gå fel. Kulturer behöver utvecklas på egen hand. Förändringar blir alltid bättre om de kommer inifrån. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Dessutom är det så att allt som inte är vad vi själva är vana vid, måste inte vara dåligt. Jag är helt med på att somligt här i världen verkligen är urkasst, och det är på tiden att det sker förändringar. Men bestående förändringar kommer inte att ske genom att andra länder och kulturer kommer med pekfingret och säger aja-baja.

Nu är ju det här en inställning som går att applicera på annat än andra länders kultur och förtryck. Den här vi-vet-bättre-än-du-mentaliteten är mer eller mindre inbyggd i den svenska mentaliteten. Den finns hos politiker, den finns hos tjänstemän, den finns hos anställda på hjälporganisationer av diverse slag, den finns vid middagsbordet hos de flesta – även om jag gissar att många inte skulle erkänna det, ens för sig själva. Den har bland annat funnits i min egen familj, osmickrande nog.

Jag har rätt starka åsikter om det här. Jag förstår verkligen att många (de flesta) blir upprörda över förtryck runtom i världen, och jag förstår verkligen att man vill vara med och förändra det. Och det är förmodligen möjligt. Men jag har befunnit mig i situationer där någon annan verkligen har velat att jag ska förändra ett visst beteende, och jag vet exakt hur obstinat och motvillig i alla fall jag blir när någon annan vill lägga sig i hur jag är och vad jag gör. Jag har svårt att se att det skulle vara annorlunda för ett land eller en kultur.

Därför tror jag att det bästa man kan göra är att ta ett steg tillbaka. Fungera som ett föredöme och visa att det finns andra sätt att leva på – men på håll. Att kliva rätt in och kräva förändringar är inte nödvändigtvis och automatiskt det bästa sättet att få resultat. Och dessutom – vems ska resultatet vara? Vem ska bedöma framgången? Varför tror vi att vårt sätt är bättre än någon annans?

Jag tror verkligen stenhårt på att utveckling och förändring behöver ske naturligt. Det är då det blir en naturlig del av en kultur, ett samhälle. En påtvingad utveckling ger bara en känsla av maktlöshet hos mottagaren, och det ger helt fel långsiktig effekt. Dessutom, kan jag tycka, ger det de som är utsatta samma offerroll som vi ger så många även på hemmaplan. I en offerroll är det oerhört svårt att bryta sig loss på egen hand. Att sätta den etiketten på någon är otroligt fräckt, eftersom det fråntar just möjligheten att utvecklas, säga stopp och genomföra en förändring på egen hand.

Sedan anser jag också att man måste se förbi tragedier för individer och försöka se helheten i det här. Ja, det är oerhört tragiskt för oerhört många individer, oavsett vad det gäller. Men hjälp kan bara tas emot om och när man är redo för den, och ibland kan det vara bättre att låta bli att vara hjälpsam eftersom risken finns att man inte gör annat än förstör.

Jag vill återigen påpeka att mina åsikter om det här inte innebär att jag tycker att världens alla orättvisor är bra. Långt ifrån så. Det jag säger är att ibland måste vi titta på oss själva och reflektera över hur vi beter oss, när vi hoppas på att få ett visst resultat någon annanstans. Vi är inte automatiskt bäst, även om vi gärna vill tro det (särskilt vi svenskar). Vår kultur och vårt sätt att leva är inte det enda. Men ibland tror jag att vi – Sverige som land, tror det.

Det är den där svenska självrättfärdigheten igen, som jag personligen tycker är så vidrig. Vi använder den i betydligt fler sammanhang än på andra kulturer, dessutom. Allt som inte är som vi tycker är dåligt och fel och måste förändras så det passar oss och vår världsbild.

Hur man ska bära sig åt för att påverka andra kulturer till att förändra sina varierande uttryck för förtryck – det har jag ingen aning om. Jag bara vet att jag inte är enig i det här med att påtvinga sina egna idéer på en annan kultur (eller individ, grupp i samhället osv), eftersom jag anser att det är att ta på sig alldeles för mycket makt över andra.

Jag tror stenhårt på att utveckling, oavsett om den är individuell eller del av en kultur, en samhällskropp, eller för den delen, en religion, måste komma inifrån. Det är då den blir genuin.

En påtvingad förändring blir helt enkelt inte bra.