Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Om några dagar har jag utövat yoga dagligen i tre månaders tid. Seriöst, kan ni fatta? Jag! Utövat yoga – varje dag, i tre månader!!! Det är faktiskt helt otroligt. Jag är så impad av mig själv att jag nästan smäller av. Dessutom har det ju gett lite småeffekter – somliga har jag förväntat mig, andra gör mig mållös. Därför ägnar jag mig nu åt lite yogaskvaller.

En sak som har hänt, och det här är bara en ren gissning från min sida att det har med yogan att göra – under många år har jag inte kommit ihåg mina drömmar. Jag har känt mig sömn-drömlös, helt enkelt. Men för någon vecka sen eller så drömde jag mardrömmar om min hund, och efter det har det hänt i alla fall ett par gånger, att jag drömt, varit medveten om att jag drömt, och dessutom kommit ihåg drömmarna när jag vaknat.

För mig är det här verkligen WOW. Det är urtråkigt att inte komma ihåg om, och i så fall vad man drömmar. Att helt plötsligt vara medveten om att jag drömmer, i drömmen, och dessutom minnas dem när jag vaknat, är skithäftigt. Min gissning är att det har med andningen i yogan att göra. Man andas ju på ett speciellt sätt, och jag har märkt att det förs över till resten av mitt liv också. Så varför inte min sömn, och därmed mina drömmar!?

En annan sak jag har börjat notera är hur min kropp så sakteliga börjar föra över muskelminnet från positionerna i yogan, till vardagssituationer. Jag ägnar otroligt mycket tid sittandes, antingen vid dator eller symaskin. Min hållning har varit rejält taskig i många, många år. Jag har dessutom haft problem med nacke och axlar sedan jag var i tonåren. Men det börjar förändras.

I torsdags träffade jag en av mina bästa vänner när vi gick och tog vår Covid-vaccinationsspruta nummer två tillsammans. Vi har inte träffats sedan spruta ett, vilket var någon vecka innan jag började med yogan. Min väninna påpekade att jag har bättre hållning, mindre arsel och att det där med omformning av kroppen faktiskt syns. Det där med hållningen har varit ett av mina främsta (och första!) mål, och bara de senaste dagarna har jag märkt att när jag sitter vid datorn och sjunker ihop, så börjar jag automatiskt att sträcka på mig – för att det är obekvämt för nacken och ryggen att sjunka ihop.

Det kan tyckas superlöjligt, men för mig är det också en rätt stor grej. Det innebär att yogan börjar göra rejäl nytta, när det jag gör där förs över till min faktiska vardag. Hur kul som helst. 🙂

Sen finns det saker jag själv tycker mig se, på min kropp. Fast det är så små förändringar att jag skulle kunna se i syne, men jag vill gärna tro att det är så. Jag tycker till exempel att mina lår ser annorlunda ut, och känns annorlunda än tidigare. Samma sak med mage och mellangärde. De är fastare och hårdare – vad nu det betyder, med tanke på hur o-fast, löst och fladdrigt det var innan jag började. 😀 Jag har också en värkpuckel precis under nacken, och vissa gånger kan jag tycka att den ser annorlunda ut.

Mina fingrar har också börjat knastra mer än de gjort på många år. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men de har i alla fall gjort det. Särskilt mitt under yogapasset, efter vissa positioner. Det gör mig inget och det stör mig inte, men det är en förändring.

En till sak som får mig att fundera på fysiska förändringar är mina bh’ar. Jag minns inte om jag skrivit om det tidigare, men de sitter annorlunda och förra veckan började jag knäppa dem ett hack längre in i ryggen. Alla mina bh’ar är ungefär ett år gamla, har suttit som en smäck, och har bättre kvalitet än någon bh jag någonsin ägt tidigare (köpta på Bonprix, tro det eller ej), och under detta år har ingen av dem töjt ut sig så jag behövt knäppa den längre in – förrän nu.

När jag bestämde mig för att anta utmaningen att göra yoga i trettio dagar, förväntade jag mig att det skulle bli någon sorts resultat – fast jag visste inte riktigt vad. Att jag skulle bli mer flexibel och rörlig i kroppen visste jag skulle komma förr eller senare. Jag dansade och spelade teater (med rejäla uppvärmningar) när jag var tonåring, och även om det mesta av den rörlighet jag hade då har försvunnit finns det ändå en del muskelminnen kvar sedan dess. Men jag hade ingen aning om att det skulle börja hända andra saker.

Det jag är mest glad och tacksam för är att alla de här förändringarna är såpass små och att de kommer allt eftersom. Det gör att jag själv hinner med mentalt och känslomässigt. Jag hinner bli glad och glädjas åt det som sker, och jag hinner se fram emot vad som komma skall.