Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Ska man vara unik och ovanlig, ska man vara det på så många sätt som möjligt. Det här med värmeintolerans är dock en variant jag gärna skulle avstå, för det är så sjukligt jävla asjobbigt. De flesta människor verkar ju njuta ohejdat av sommar och värme, medan jag börjar spänna mig och få panik redan vid jul inför kommande sommar med tillhörande höga temperaturer.
Nog för att jag verkligen avskyr att svettas (det är bland det äckligaste jag vet), men faktum är att svett är det minsta problemet för mig sommartid. Alla svettas när det är tillräckligt varmt, och jag tror faktiskt inte att jag nödvändigtvis svettas mer eller mindre än någon annan.
Det som däremot händer mig, och som kanske inte händer alla andra, är att på samma sätt som de flesta (inklusive jag själv) kan bli kall rätt in i märgen vintertid, så blir jag varm rätt igenom när det är varmt en längre tid. En eller ett par dagar är mest bara jobbigt, men kroppen hinner inte bli varmt rakt igenom på den tiden. Om värmen fortsätter och fortsätter, däremot, blir hela min kropp varm genom märg, ben, kött, blod, hela alltihop. När det väl blir svalt så kan det ta mig flera dagar att svalna tillräckligt så att jag återfår någon slags normal balans mellan yttre och inre temperatur.
Men det är fortfarande inte vad som är allra värst. Det allra, allra värsta är att hela min existens helt plötsligt handlar om överlevnad. Inget annat. Det handlar om att överleva från det ögonblick jag vaknar till det ögonblick jag somnar. Det är många timmar däremellan. Hela jag, både kropp, intellekt, själ, går ni i överlevnads-mode. Jag tappar all fysisk ork, jag kan inte tänka – det är som att hela min tankevärld blir inlindad i tjocka lager (plural!) av fetvadd och jag kommer inte åt de tankar som faktiskt är roliga och givande att ha.
Dessutom tappar min kropp förmågan att hålla formen. Det kan låta lite smålöjligt, men det är faktiskt sant. I vanliga fall ser min kropp ut och känns på ett visst sätt. Sommartid blir jag.. inte nödvändigtvis svullen, men sladdrig och formlös. Det är som att själva formen på kroppen smälter.
Jag orkar inte göra någonting alls förutom det mest nödvändiga, vilket just nu är att gå ut med hunden, stå upp tillräckligt länge för att ta en dusch, laga mat (sent om nätterna), göra min yoga (och det tar typ all kraft jag har), diska och tvätta mina kompressionsstrumpor. Ja, blogga orkar jag ju göra – uppenbarligen. Titta på tv-serier och läsa en bok. Stillasittande sysslor där jag inte behöver tänka alltför mycket. All energi går till att utstå värmen.
Allt annat får anstå. Dammsugning får vänta tills det är svalare och jag kan göra det utan att behöva moppa upp svett från golven. All annan städning får vänta. Träning av hunden i någon större utsträckning än fem minuter här och där får vänta. För jag fixar det inte, helt enkelt.
Det ska tilläggas att medan allt det jag beskrivit är som det är, så har det delvis att göra med hur jag bor. Jag bor på tredje våningen i ett stenhus där värmen stiger och samlar sig på mitt våningsplan (och på vinden). Jag har inte heller någon bil, och att gå från mig till närmaste bad är alldeles för långt i den här värmen. Med tanke på Covid och värmen tar jag ogärna bussen om jag inte absolut, nödvändigtvis måste. Alltså är jag ganska låst på hemmaplan, om jag inte vill gå ut och hänga med kärringarna som ockuperar gården från morgon till kväll somrarna igenom.
Om jag bodde som jag vill bo – i ett hus ute på landet, skulle det förmodligen vara något helt annat. Jag skulle fortfarande inte njuta av sommaren, men den kanske skulle bli mer lätthanterligt. Nu sitter jag mest inne framför fläktarna, med närhet till rinnande, kallt vatten, dusch, toalett, plus sätt att underhålla min överkokta hjärna på. Skulle jag ta med mig Boyo ut, behöver jag packa ner grejer att underhålla oss båda med om vi ska sätta oss någonstans. Det blir ett för stort projekt, och alldeles för jobbigt att hålla på med i värmen.
Är jag lat? Nej, jag är värmeintolerant. Jag har inte diabetes eller någon annan sjukdom som gör att jag inte kan hantera värme. Jag vet inte vad det beror på. Det bara är så. Min kropp och värme är inte en bra kombination, helt enkelt. Det är något jag har fått lära mig att acceptera.
Och om någon tänker att jag borde duscha varmt och dricka varmt för att balansera yttre och inre temperatur; det funkar inte nödvändigtvis för mig. Jag dricker i och för sig hett te, det gör jag. Men att duscha varmt går bort helt och hållet. Jag duschar svalt, men inte kallt. Jag tror nämligen inte på att hetta upp min kropp ytterligare, när det enda den vill är att sänka temperaturen.
Sen ska jag i ärlighetens namn också säga att jag inte tycker om kyla heller. Jag har ett ytterst litet spann när det gäller temperatur, där jag verkligen trivs. Någonstans mellan 10 – 13 grader är nog min absoluta favorit. Jag kan tänka mig att sträcka mig ner till -5 grader, beroende på årstid. Men min allra största favorittid på året är hösten. I alla fall som hösten såg ut förr, med hög, klar luft, blå himmel, sol – och den enorma färgprakten i träden. Jag gillar att kunna klä mig så att jag känner mig snygg, med jacka och hela skor, utan att vare sig frysa eller svettas. Och så älskar jag mörka, småkyliga kvällar.
Ingetdera är sant sommartid. I stället är det flera månader där min enda uppgift i livet består av att överleva. För mig är det verkligen att sitta av tid, eftersom jag inte fixar att vara aktiv överhuvudtaget.
Så just nu lider jag mest. Det känns lite överdramatiskt att uttrycka mig så, men det är precis så det är. Det där med att ge sig iväg och träffa kompisar är helt uteslutet. Jag träffar en kompis som bor i samma kvarter som jag, det får liksom räcka. Det är för varmt och för dyrt att sitta och ta bussen, och – jag orkar inte. Det är alldeles, alldeles för jobbigt. Det är illa nog de gånger jag måste ner till Specsavers för glasögonens skull.
(( Och på tal om dem, så har jag varit där och lämnat in båda paren för att få enkelslipade glas i stället för progressiva. Det funkar verkligen inte för mig. ))
Och eftersom det här råkar vara min blogg, och jag dessutom anser att gnällande är ett extremt effektivt sätt att lätta på trycket, så tänker jag vara helt ok med att gnälla. Tro mig när jag säger det; det är långt ifrån en höjdare att några dagar in i värmen gå runt och känna sig sjuk med återkommande huvudvärk, oförmåga att tänka, oförmåga att röra sig snabbare än en snigel, att hela tiden känna det som att huden är det enda organ som står emellan mig och värmen – och tro mig lika mycket när jag säger att det tar enormt mycket kraft att stå emot värmen när ens kropp inte gillar den. Jag tycker också att det är fruktansvärt jobbigt att vissa dagar vara mer eller mindre gråtfärdig för att det aldrig slutar vara varmt, och för att luften är så kletig och fuktig att jag inte vet om jag är fuktig av svett eller för att luften är så äcklig.
Det finns liksom ingenstans att ta vägen. Och då är den här sommaren ändå långt ifrån lika vidrig som den var 2018.
Trots att jag är så fruktansvärt avogt inställd till sommaren, finns det några saker jag är tacksam för. Jag är tacksam för att jag har fungerande el hemma. Jag är tacksam över att jag har mina fläktar, trots att elräkningarna blir mycket dyrare. Jag är tacksam över att jag har en kyl och en frys. Jag är tacksam över att jag har en fungerande dator med tillhörande Internet, så att jag kan hitta tidsfördriv. Jag är också oerhört tacksam över att jag har tillgång till kallt vatten. Utan allt detta vette tusan om jag skulle överleva. På riktigt, alltså.