Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Idag firar jag mitt 131:a pass med yoga. Varje dag i 131 dagar har jag gjort yoga. Vissa dagar har jag varit trött, känt mig krasslig på grund av det ena eller andra (eller värme), men varje dag har jag gjort någonting. Inte alla dagar har varit ett helt pass – men oftast. Kanske en gång var fjortonde dag har jag gjort en eller ett par positioner och låtit det vara så. Men varje dag – någonting.

Jag har velat göra yoga dagligen rätt länge, faktiskt. Det är något som legat och grott i bakhuvudet under flera år – minst. Men jag har svårt att få arslet ur, och det här med fysisk ansträngning är inte riktigt min grej. Jag har börjat några gånger, och som vanligt har det runnit ut i sanden.

Men den här gången blev jag utmanad. Av precis rätt människa för att det skulle funka. Och det fungerar.

Det känns lite speciellt, att ha uppnått 131 dagar med yoga. De första 31 var en utmaning. De nästa 100 dagarna var också en utmaning. Och nu är utmaningen slut. Det märkliga är att i stället för att känna mig lättad och sådär som i “åh, vad skönt, nu slipper jag”, känner jag mig helt tvärtom. Nu känns det som att jag vill fortsätta hela livet ut.

Daglig yoga är nog bland det bästa som har hänt mig.

Det finns många saker som har hänt. Både fysiska, mentala och psykiska. Det mesta ganska omärkbara, i alla fall för andra. För mig är tecknen ofta så små att jag undrar om jag ser i syne, önske-ser eller på något annat sätt lurar mig själv. Men jag tror faktiskt att det händer grejer sådär på riktigt.

Idag upptäckte jag till exempel att den värk-puckel jag har under nacken – den har suttit där i rätt många år, knappt syns. Jag måste titta igen, flera gånger under åtminstone någon veckas tid för att se om det fortfarande ser ut så. Jag har oerhört svårt att tro att den börjar försvinna, men å andra sidan – till skillnad från innan jag började med yogan och alltid hade ont på ett eller annat ställe, har jag numer i princip ingen värk alls, någonstans. Så jag gissar att det kanske kan finnas skäl att tro att den där puckeln börjar försvinna. Det vore förnämligt, för det ser nämligen förjävligt ut.

En annan otroligt rolig sak som hänt är att jag börjat läsa igen. Det finns i och för sig minst en annan orsak till det (läsglasögon – jag är ju 45, trots allt!), men efter många år utan någon som helst förmåga till koncentration på en bok, kan jag nu sitta ett par timmar och läsa. Bara det i sig är helt fantastiskt, och jag är övertygad om att det är yogan och fokuset och koncentrationen som krävs där, som påverkat min förmåga till att läsa igen.

Rent fysiskt har mina knän blivit exceptionellt mycket bättre. När jag började för drygt fyra månader kunde jag inte böja (framför allt höger) knäna mer än 90 grader. Idag kan jag ta mig ner i en Garland-position (man sitter på huk med fötterna vridna utåt och knäna brett isär) och upp igen utan problem. Däremot vågar jag inte sätta mig på huk ouppvärmd än – men det kommer nog så småningom. Det finns andra positioner jag inte vågar ge mig på än, för de kräver lite mer av knäna än jag klarar av just nu. Men som sagt var; det kommer.

Jag följer samma pass jag följt sedan jag vågade ge mig på 40 minuter om dagen. Det är ett supernybörjarpass med långa förklaringar och demonstrationer. Det kan ju låta lite småfånigt, men jag har stoppat in ett flertal positioner på egen hand, och nu är det ett relativt välfyllt pass där jag stannar i varje position nånstans mellan 5 – 10 långa, djupa andetag. Jag vill känna att det ger effekt i kroppen innan jag går vidare till nästa.

Jag kommer att lägga till fler positioner allt eftersom. Garland-positionen är ny sedan ett par dagar, och det finns fler jag ska lära mig. Men just nu är det alldeles för varmt för att jag ska orka engagera mig i att lära mig något nytt. Det räcker alldeles utmärkt med att sprut-svettas till det jag redan känner till.

En sak som känns rolig nu när jag ändå tycker att jag ser faktiska fysiska förändringar är att jag kan börja sätta lite mål. Nästa sommar tänker jag mig att jag kanske kommer att känna mig snygg. Kanske tillräckligt snygg för att våga gå i bara linne utomhus (fladdriga armar). Kanske att kunna gå i en annan sorts sommarkläder än jag gör nu (och då klär jag mig ändå annorlunda nu jämfört med förr). Men just det där att sätta mål med min yoga, och förhoppningsvis, allteftersom, också veta vad jag ska göra för att nå mina mål.

Alltså, jag kan verkligen inte med ord uttrycka min tacksamhet och fascination över att jag gör min yoga – dagligen. Fi fan, det är så jäkla ascoolt så det är knappt man tror det är sant. Jag ser fram emot att träffa folk jag inte sett på länge, bara för att se om de ser skillnad. Och de mentala och känslomässiga förändringarna som också verkar pågå utan att jag riktigt märker det – sååå häftigt!

Märks det att jag är jävligt mallig tillika superimpad av mig själv? 😀

#yogaFTW

 

HJÄLP!

Jag lever på sjukersättning, och hela hösten 2021 har varit katastrofal. Just nu har jag ett enormt behov av att förnya min garderob på grund av kraftig viktnedgång – men jag har inte råd.

 

Stötta mig så att jag kan köpa hem bastyg och sy nya kläder jag inte drunknar i.

 

STORT, stort tack på förhand!