Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Jag läste ett inlägg på Facebook som av någon anledning fick mig att tänka på något helt annat, men ändå relaterat. My brain works in mysterious ways, precis som det påstås att Gud gör (är jag Gud?), så jag landade i frågan om det här med tycka-synd-om-syndromet.
Tycka-synd-om-syndromet är väldigt tätt sammankopplat med det svenska godhetssyndromet. Det svenska folket är goda människor. Vi tar hand om andra, vi delar med oss, vi hjälper den som behöver det (även den som inte ens ber om hjälpen). Vi tycker lite synd om de som inte är som oss, och passar på att informera om att vårt sätt att vara är lite, lite (mycket!) bättre, och om du vill bli som oss ska du göra såhär.
Tycker vi inte synd om någon, tycker vi att den är lite pinsam i stället. Ju mindre valmöjligheter personen i fråga har om att bli mer som oss, desto mer pinsam är den. Det här är så djupt rotat i den svenska mentaliteten att jag tror att de flesta inte ens ser det själva. Som folk, alltså. Kanske inte ens som individer, även om det förhoppningsvis finns en och annan som ser igenom skenheligheten.
Det här med att tycka synd om är en attityd vi måste göra oss av med. Det är oerhört osmickrande – inte för den som blir tyckt synd om, utan för oss som tycker synd om. Det gäller både Sverige som land, och oss som individer. Att tycka synd om är att se ner på någon. Det är att ta ifrån någon kontrollen och makten, det är att sätta sig själv i en överförmyndarroll och se sig själv som lite, lite (mycket!) bättre. Det är otroligt arrogant, oförskämt och oerhört förminskande att förutsätta att vi är de som vet bäst – särskilt när det gäller andra.
För tro mig när jag säger det; du/jag/vi vet inte alltid bäst.
Det finns några olika grupper som särskilt berörs av det här tycka-synd-om-syndromet. Invandrare, kvinnor, personer med funktionsnedsättningar, kulturarbetare, sexarbetare, psykiskt sjuka, ekonomiskt utsatta, och många, många fler. Varje grupp tycks det lite synd om, och både som samhälle och individer tar vi oss friheten att ha hörbara och synliga åsikter om hur dessa grupper ska leva för att bättre passa in.
Inte nog med att vi är så goda här i Sverige, att vi tycker så synd om så många grupper och individer – vi är dessutom fruktansvärt trångsynta. Allt som inte är på vårt sätt, allt som är annorlunda, är värt att tycka synd om eller skämmas lite för.
Vi skäms för sexarbetarna, eftersom de så uppenbart inte kan välja rätt för sig här i livet. Vi skäms för de funktionsnedsatta som kanske inte kan gå, vi skäms för kulturarbetarna för att de inte har vett nog att utbilda sig till något de faktiskt tjänar pengar på, vi skäms för att någon älskar en person vi själva aldrig skulle kunna tänka oss att älska – och så vidare i all oändlighet.
Vi kan liksom inte föreställa oss att det kan vara ok att leva på ett sätt som vi själva inte gör. I min värld är det oerhört trångsynt och enkelspårigt – och faktiskt riktigt jävla pinsamt. Jag skäms å allas våra och Sverige som lands vägnar när det gäller just den här mentaliteten.
Vi har en tendens att trycka ner folk genom vårt tycka-synd-om-ande. Att tycka synd om någon är inte konstruktivt. Att i praktiken tvinga individer att göra våld på sig själva för att bli som vi är inte konstruktivt, det är inte schysst, det är bara inte så man gör.
Ja, förutom vi här i Sverige, förstås. För vi envisas med att tycka synd om alla de som inte är eller fungerar som vi, eller så skäms vi för att de inte passar in. Vårt tunnelseende gör oss fullständigt oförmögna att acceptera att hela världen inte snurrar omkring Sverige, att vi inte är förebild för resten av alla människor och djur på jorden.Men vi vill ju gärna tro det, och vi agerar utifrån den övertygelsen.
Som självrättfärdiga, självgoda narcissister utan någon som helst självinsikt tror vi att vi kan pådyvla hela världen vår sanning om hur allt ska se ut och fungera. Pinsamt.