Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Jag har varit mer eller mindre stor i hela mitt liv. Även som barn var jag tjockare än de flesta. Som vuxen har jag haft enorma problem med mitt förhållande till mat och socker, och vikten har varit därefter. Det är kanske inte så konstigt att min självbild är aningens snedvriden.
Faktum är att jag börjar fundera på om den inte bara är snedvriden, utan att jag har faktiska vanföreställningar om hur jag ser ut. När det gäller mitt ansikte har jag inga större problem – det är mina påsiga ögonlock som stör mig, men i övrigt kan jag tycka att jag har ett rätt fint ansikte.
Det är resten. Jag tittar extremt sällan på mig själv i en helfigursspegel. Jag undviker det så långt det är möjligt med kläder på, och naken – oh, hell fucking no. Det jag ser i min spegelbild är groteskt. Jag tycker verkligen att jag ser så fruktansvärd ut att det borde vara omöjligt för någon annan att tycka att jag är vacker, attraktiv, eller ens lite söt.
Det är delvis därför jag klär mig som jag gör. Jag har i och för sig en klädstil som jag är väldigt förtjust i (annars skulle jag inte ha den), men den är bland annat till för att dölja de delar av min kropp jag inte gillar. Framför allt är det området mellan bröst och skrev – alltså, mage och mellangärde, ryggen, och dessutom mina överarmar.
Jag tror att jag kanske inte ser fullt så illa ut som jag tror, men å andra sidan – varje gång jag ser min spegelbild i porten i trapphuset, ett skyltfönster på stan eller nåt annat, särskilt om jag är i sällskap med någon annan, så blir jag rätt knäckt. I mina ögon är jag stor som sjutton ladugårdsdörrar (minst!), och jag gillar inte att ha den bilden av mig själv. Den överensstämmer nämligen inte med hur jag ser ut inne i mitt huvud.
Man kan tycka att det här med utseende och självbild inte borde ha någon större betydelse i min ålder. Jag är 45 år gammal och borde veta och förstå att folk i min ålder inte går på utseende på samma vis vi gjorde när vi var 20. Men jag är som de flesta; jag gillar att känna mig snygg och det gör jag i princip aldrig därför att i bakhuvudet ligger hela tiden min spegelbild och skvalpar. Och i min spegelbild är jag grotesk. Allt som kan göra att jag möjligtvis känner mig snygg (kläder, make up och smycken) är bara att ett sätt att maskera det där groteska.
Det finns ett namn för det här som jag aldrig kommer ihåg. Någonting med dys- och morph-, men jag minns inte exakt vad det är. Tror inte att jag nödvändigtvis har hela diagnosen, men jag börjar fundera på om jag åtminstone har en släng av det.
För grejen är ju också att det spelar ingen roll hur många som säger att jag ser bra ut, när jag inte känner det själv. Nu händer det inte särskilt ofta att någon säger det, men när det händer blir jag glad även om jag inte automatiskt tror att de är helt ärliga. I mitt huvud är jag grotesk även i andras ögon. Och ja, jag lägger min egen upplevelse av min kropp och mitt utseende i andras mun när jag säger det, men så är det.
Jag har oerhört svårt att se och förstå att någon annan skulle kunna tycka att jag är vacker.
Det här är något jag började fundera på ganska nyligen, faktiskt. Inte vad jag tycker om min egen spegelbild, men just det här med att jag kanske har vanföreställningar om min kropp och mitt utseende. Insikten är lite läskig, och jag inser att det förmodligen är något jag måste jobba på. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt med det, men förhoppningsvis kommer jag på något bra sätt.
I och för sig; ett sätt är ju min yoga – och det gör jag ju redan. Senast idag utbrast en kompis jag inte sett på ett tag att “det syns verkligen” så fort vi träffades. Och det är ju roligt, även om jag fortfarande känner mig grotesk när jag ser mig själv naken (vilket jag av det skälet undviker i högsta möjliga mån). Men jag tänker ju fortsätta med min yoga, och min plan är att jag nästa sommar ska kunna gå i linne, gärna med öppen rygg, utan att skämmas och helst – faktiskt, känna mig snygg.
Vi får se hur det går, men jag kan inte förneka att det har hänt en hel del på de dryga fem månader jag gjort min dagliga yoga. För ett par veckor sedan köpte jag nya bh’ar en storlek mindre (kuporna är för små så brösten väller över, vilket hade varit ok om jag varit 20 – men jag är för snål för att skicka tillbaka dem, så det får vara tills vidare), och förhoppningsvis kommer jag att behöva köpa nya igen framåt jul eller så. Så att tänka att det är rimligt att kunna känna sig åtminstone någotsånär snygg till nästan sommar, känns ändå relativt överkomligt. Tror jag.
Den som lever får se. Det här inlägget blev betydligt mer utlämnande än jag tänkte när jag började skriva. Ni får leva med det, för det tänker jag göra. Så det så.