Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Det finns ju lite olika sätt att hålla rätt på vad som händer när man aktivt gör något för att gå ner i vikt, förändra sin kroppsform eller vad man nu har för mål. Ett av mina främsta mål är ju att förändra min kroppsform. Det är jättesvårt att se själv, särskilt när man i princip aldrig ser sig själv i helkroppsspegel.

Jag tillhör den där gruppen av människor som blir stressad av antal kilon och centimeter. Det gör det onekligen svårare att veta vad som faktiskt händer, men jag har rätt bra koll på mina kläder. Ibland tror jag att jag önske-ser när jag tänker att ett plagg sitter annorlunda, börjar bli stort eller att det på något annat sätt märks.

Men idag upptäckte jag något helt nytt.

Jag syr ju alla mina kläder själv. Idag blev jag klar med en tunn ofodrad kapp-liknande grej. Jag har en till i samma mönster, och den har suttit över arslet på ett visst sätt. När jag provade den nya med knäppning och allt och – faktiskt, tittade mig i helkroppsspegeln, såg jag att arslet är mindre. Och då menar jag ganska betydligt mindre.

Döm om min enorma förvåning. Jag har alltid haft ett enormt stort arsel, och att se att det minskar är något jag faktiskt, helt ärligt, aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag har inte riktigt reflekterat över det, eftersom jag har väldigt baggy byxor, särskilt nu under sommaren, men så fort jag börjar använda långbyxor igen ska jag ta mig en ny titt i spegeln och se hur tusan det ser ut där bak. 😀

Jag träffade en kompis för någon vecka sedan som jag inte träffat på ett tag. Det första hon sade var att det verkligen syns skillnad. Det är naturligtvis jätteroligt att höra, även om jag själv har de där otrevliga vanföreställningarna om min kropp. Men jag har börjat acceptera det faktum att förändringen jag är ute efter förmodligen inte kommer att ske i den ordning jag skulle vilja. Det verkar som att allting händer utifrån och går inåt – alltså, det märks på ställen som axlar, uppenbarligen arslet, omfånget – och att själva formen kommer senare. Jag får helt enkelt vara tålmodig och acceptera det.

I övrigt kan jag skvallra om att mina knän fungerar bättre och bättre. Nu kan jag göra en pidgeon pose (för er som vet vad det är), vilket jag inte kunde för bara ett par veckor sedan. Den kan naturligtvis bli ännu bättre, men det är en position jag inte hade föreställt mig att mina knän skulle klara av – på ungefär samma sätt som garlands pose. Jag kan också gå betydligt, betydligt djupare ner i warrior 1 och 2, liksom i godess pose och chair pose.

Nu när det gått nästan sju månader sedan jag började med min dagliga yoga, har jag kommit såpass långt att jag vill börja utmana mig själv litegrand. Jag har till exempel under några dagar gjort min yoga utan Youtube, för att kunna göra repetitioner och positioner utan att känna mig stressad eller distraherad. Jag vill lära mig nya positioner också, så att jag kan bli bättre på det här och förhoppningsvis nå bättre resultat så småningom. Och då menar jag inte enbart fysiska.

Det jag tror att jag ska börja vara lite mer medveten om är att använda yogan som meditation. Yoga with Adriene är mer praktisk än andlig/meditativ, även om hon i de flesta av sina klipp har ett särskilt fokus som hon pratar om under yogan. Men jag skulle vilja gå lite djupare än så, och med ett direkt fokus på mig själv (uppenbarligen, eftersom det är jag som gör min egen yoga). Jag har vissa saker jag vill ändra inställning om, och att använda yogan som meditation omkring dessa känns som en fantastiskt bra sak.

För jag är ju en sån där person som är helt övertygad om att kropp och själ hör ihop. Man kan inte påverka den ena utan att påverka den andra. Jag är långt ifrån en renlevnadsmänniska, men det som händer i mitt psyke, min själ, påverkar det som händer med min kropp och vice versa. Om jag kan påverka det som händer min kropp genom hur jag tänker, vore jag ju oerhört dum om jag inte ansträngde mig lite extra för att vara snäll mot mig själv. Den där boken jag håller på att läsa kommer att vara till god hjälp där.

Sju månader med yoga har onekligen gjort en stor förändring. Det finns mycket att ta av, både fysiskt, psykiskt och själsligt, så min resa kommer att ta tid. Men jag erkänner glatt och villigt att jag är enormt glad för de framsteg och förändringar som sker. För att inte tala om tacksam – av många skäl. Dels att det faktiskt händer något, att jag fortsätter och fortsätter, och att det inte går för fort så att min hjärna och mina känslor hinner med.

Fi fan, vad jag förtjänar världens största klapp på axeln av mig själv för det här. Åh, vad jag är bra. ♥

 

HJÄLP!

Jag lever på sjukersättning, och hela hösten 2021 har varit katastrofal. Just nu har jag ett enormt behov av att förnya min garderob på grund av kraftig viktnedgång – men jag har inte råd.

 

Stötta mig så att jag kan köpa hem bastyg och sy nya kläder jag inte drunknar i.

 

STORT, stort tack på förhand!