Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Det finns för – och nackdelar med det mesta. Internet är till exempel, på det stora hela, en fantastiskt bra sak. För mig personligen är det möjligheten att köpa grejer online som är det allra bästa. Utbudet blir så oerhört mycket större. Men det finns nackdelar, framför allt med sociala medier, som verkligen, verkligen stör mig.
Den största fördelen med sociala medier är möjligheten att hålla kontakt med folk utan att behöva engagera sig särskilt mycket. Jag kan hålla mig uppdaterad om människor jag inte träffat på många år utan att egentligen ha kontakt med dem. Om det egentligen är så intressant vette tusan, dock. Det är ju inte som att jag umgås med dem, och om inte sociala medier fanns skulle jag inte engagera mig i dem överhuvudtaget.
Så medan den största fördelen är att man kan nå många människor med sitt budskap, oavsett om det handlar om konst/kultur, politik, religion eller något annat, så finns möjligheten att nå många. Men det är också den största nackdelen. Dels för att alla inte når fullt så många som de skulle önska, dels för att det är så lätt att sprida felaktig information. Tyvärr är det ju så att många – de flesta, skulle jag säga, är totalt ointresserade av att ta reda på vad som ligger bakom en avsändares budskap.
Sociala medier skapar också en slags tävling i vem som är häftigast. Jag tror inte att särskilt många är medvetna om det, men den som har flest vänner, flest likes eller den som gör flest människor förbannade, är liksom störst och häftigast. Tycker man dessutom rätt saker och är bra på att uttrycka dem, är man ännu större och häftigare.
Plus, naturligtvis, det här med den enormt skumma mentaliteten som uppstår online – främst i sociala medier. Vi tar oss friheter vi aldrig skulle göra ansikte mot ansikte. Många plockar fram sina otrevligaste sidor, blir självrättfärdiga av bara helvete, blir snåla, giriga, otrevliga, elaka, oempatiska och radvis med fler osympatiska egenskaper. Det är inte särskilt smickrande, kan jag tycka.
Och så det här med att allt kan säljas. All kunskap kan säljas – även kunskap som, i alla fall i mina ögon, borde finnas tillgänglig för alla. Men allt ska kosta, och jag är så fruktansvärt trött på det.
Missförstå mig rätt. Alla har rätt att försörja sig – givetvis. Men jag är trött på att konstant dränkas i annonser för det ena och det tredje och det sjuttonde. Jag är trött på att dränkas i åsikter, i information om världskatastrofer, katastrofer på hemmaplan, saker som görs värre än de är, kändisars hudåkommor och kärleksliv, att ständigt utsättas för informationsstress in absurdum. Och då undviker jag ändå att läsa nyheter (förutom i perioder när jag kan läsa relativt intensivt).
Det är för mycket information, helt enkelt.
Jag är rätt passiv på sociala medier. Jag finns på Instagram, men postar i princip aldrig några bilder. Jag finns på Twitter, men där postar jag bara mina blogginlägg – jag är aldrig aktiv. Jag finns på Facebook, och där delar jag mest gamla minnen eller memes jag tycker är roliga. Det är ytterst sällan jag skriver något personligt. Det är oerhört sällan jag faktiskt kommenterar, vare sig personliga inlägg eller inlägg med politiskt/annat innehåll.
Jag har seriöst övervägt att lämna sociala medier, mer eller mindre helt och hållet. Och då menar jag att ta bort mitt Facebookkonto, mitt Twitterkonto och min Instagram. Men även jag vill ju nå människor med mina blogginlägg, och då förlorar jag möjligheten att göra det på det där smidiga viset.
Ytterligare ett skäl att ogilla sociala medier är hur tidskrävande det kan vara. Vill man hålla sig á jour krävs det en rejäl stund att scrolla igenom flödet. Det är lätt att fastna i slösurfande, och fastnar man i en konversation över Messenger är det lätt att bli sittande en god stund. Nu är det mitt minsta problem, men fortfarande ett faktum. Det är ett av de största skälen till att jag slutade använda ICQ för många, många år sedan. Jag blev beroende, helt enkelt.
Och ändå sitter jag här och skriver ett blogginlägg som ska delas på sociala medier. Trots att jag på fler sätt än inte, verkligen ogillar det.