Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Elpriserna måste ha gått upp. Min senaste elräkning var ungefär dubbelt så dyr som för några månader sen. Det är faktiskt inte riktigt klokt. Ungefär som sommaren 2018, när mina elräkningar för två rum och kök gick från cirka 250 kr/månad till över 700 kr/månad. Fullständigt vansinnigt, även om jag i alla fall den gången förstod varför det blev så.
Den här gången har jag mindre förståelse för varför elpriserna har gått upp så in i helvete. Dessutom retar jag mig på det. Medan vem som helst med en vanlig lön säkert tycker att det inte är så farligt, så kan jag upplysa om att för mig och många andra som har någon form av pension (sjukersättning för min del), så är den här typen av höjningar extremt märkbar.
Man kan tycka att runt 250 kronor inte är så mycket pengar – och det är det inte. I alla fall inte som summa helt tagen ur sitt sammanhang. Men sätter man den i kombination med en låg sjukersättning som ska räcka till väldigt många saker, och dessutom under en period när ekonomin är ansträngd på grund av helt andra saker – då är 250 spänn rätt mycket pengar. De pengarna skulle kunna räcka till en hel drös saker för mig, som jag nu inte kan köpa för att jag inte har råd. Medicin, till exempel.
Ibland undrar jag om politiker tänker över sina beslut ordentligt, och hur de påverkar vem. Det låter ju ofta bra, oavsett vem som pratar (om man bortser från Jimmie Åkesson och Ebba Bush, för det låter aldrig bra när någon av dem öppnar truten), men i praktiken – särskilt när det gäller låginkomsttagare eller vi som av olika skäl inte kan jobba.
Jag läser att tillgången på el är låg just nu, och att det är därför priset stiger. Jag förstår ju hur det fungerar, men det jag inte förstår är varför så många envisas med att elbilarna ska bli fler, tills det inte finns plats för fler bensindrivna bilar. Vart ska vi göra av de gamla bilarna? Hur tar vi hand om alla bilbatterier som kommer att ligga och skräpa? Vad gör vi med materialet från bilarna? Inget av detta torde ju vara särdeles miljövänligt.
Och varifrån får vi elen till elbilarna? Om det är dålig tillgång på el nu, vad får politikerna att tro att det blir bättre sen? För om det bara ska finnas elbilar, lär ju tillgången till el vara betydligt större än nu, och dessutom stabil. Vad händer annars? Elbilar som slutar gå för att elen tar slut? Mitt på en landsväg mitt i natten? Mitt i en rondell i rusningstrafik?
Osmidigheten i det hela får i alla fall min haka att landa på backen – från tredje våningen.
Elbilarna gör för den delen att stora delar av befolkningen inte kommer att ha råd att ha bil. Jag kommer aldrig att kunna köpa en elbil, om jag inte råkar vinna storkovan på Lotto. Och även om jag hade råd att köpa själva bilen – skulle jag ha råd att köra den? Jag som inte ens skulle ha råd att ha bil nu, med tanke på hur bensinpriserna ser ut. Och jag både vill och behöver ha bil – trots att jag har sjukersättning.
Ibland undrar jag om jag behöver starta ett eget parti, enbart för att ta tag i frågor som de andra partierna fullkomligen missar. Som till exempel att se till att alla känner sig trygga – och då menar jag inte med ökat antal poliser, strängare straff och så vidare. Trygghet är ett betydligt större koncept än så, och det är där jag tycker att de missar så oerhört mycket.
Men vem är jag att gnälla. Jag är ju bara en person som drar nytta av skattepengar, så jag borde väl vara tacksam och hålla käften.
Tror jag får öva lite mer på det…