Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Jag ägnar mig inte åt att stå på vågen eller mäta mig, till skillnad från de flesta andra som vill gå ner i vikt. Jag blir bara stressad och ledsen, vilket inte är något som gynnar varken mitt mående eller eventuella viktnedgång. Alltså låter jag bli. Men ibland – som idag, hittade jag ett måttband och liksom bara fick för mig att mäta mitt midjemått.

Det började med att jag, som har sy-abstinens, skulle gå igenom mina tygrester och se vad som går att använda till att sy ett nytt överkast. Bland allting hittade jag en del kläder jag lade undan förra hösten när jag sydde en hel del nya kläder. En del av det har hängt i garderoben länge innan dess och ni vet.. “krympt”. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle prova, och tro på tusan – de har växt i storlek igen. Helt otroligt. Tror jag provade fyra överdelar – en av dem ska jag sy till lite detaljer på, men i övrigt funkade alltihop – över förväntan.

Och det var i samband med det jag hittade ett måttband och innan jag hunnit blinka hade jag mätt mitt midjemått. Och jag mindes genast varför jag aldrig sysslar med sånt, för även om det är betydligt mindre än när jag var som störst, är det lång väg kvar till där det “bör” vara. För kvinnor bör midjemåttet vara helst under 80cm, och som sagt var – det är långt till den siffran för min del. Och när jag säger att det är långt dit, så menar jag det. Det är ingenting jag säger för att du ska tycka att jag är lite fånigt fåfäng, utan det är faktiskt så.

Det är när man är brutalt ärlig mot sig själv som det förhoppningsvis händer grejer.

Den enda fördelen jag kan se är att jag åtminstone kan ha ett mål. Jag har ju redan ett mål – att våga gå i linne nästa sommar utan att skämmas. Mitt midjemått är egentligen ganska irrelevant när det gäller just precis det, men jag kan ändå känna att det är ett extra mål att sätta. Jag betvivlar att jag kommer att nå ett så kallat normalt mått till dess, men jag kan sätta delmål – och det tänker jag göra.

Och egentligen, när jag tänker efter, är det inte antalet centimeter som är viktigt. Det som känns viktigare är att ha en proportionerlig kropp. Medan jag å ena sidan har tappat en hel del omfång sedan jag började med yogan, och den på det stora hela ser bättre ut än innan, så är jag fortfarande oformlig och oproportionerlig (i alla fall i mina ögon). Allting mellan bröst och skrev har inte minskat i proportion till resten – jag har fortfarande alldeles för mycket mage, och det retar mig till vansinne.

Jag tror i och för sig att min kropp kommer att förändras till det jag vill att den ska vara – men jag är girig och rastlös och vill att allt helst ska hända i förrgår. Och samtidigt är jag ganska övertygad om att kroppen tar en del i taget. Och tydligen vill den ta omfång först, för att gå in på separata kroppsdelar senare.

Dock så jobbar jag på att lära mig att tycka om min kropp som den är. Det tar emot en hel del och det krävs enorma mängder envishet från min sida, men förr eller senare hade jag tänkt nå dit också. Det liksom underlättar en hel del när man vill förändra sitt yttre, tänker jag mig. Oavsett vilken sida man väljer att titta på, så reflekteras den andra sidan i det man tittar på. Jag vill att både min ut- och min insida ska spegla varandra på ett jämnt och balanserat sätt.

Min uppgift just nu är att hitta sätt att jobba lite extra på just mage och midja framöver. Jag har redan gjort några justeringar i de asanas jag gör, men tror att jag måste lägga lite extra krut på det om jag vill få resultat.

Och det vill jag ju.