Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Jag tar mig friheten att skriva ett inlägg till om det här med matvanor samt varför jag äter LCHF. Varför? För att jag har ägnat flera dagar åt att må som crap, och jag har extremt svårt att avgöra om det beror på att jag fuskade tidigare i veckan, eller om jag faktiskt har lyckats bli sjuk.
Jag började äta LCHF den 2 juli 2015, om jag inte missminner mig. Då hade jag ett livslångt socker- och matmissbruk bakom mig. Mina matvanor var katastrofala, jag tryckte i mig mängder med socker dagligen (jag törs inte berätta hur mycket, för det är groteskt), jag hade dragit på mig enormt mycket övervikt, och jag mådde inte alls bra, vare sig fysiskt eller psykiskt. Mitt psykiska mående fanns det andra skäl till – jag har trots allt en bipolär diagnos (även om jag numer ifrågasätter den), och mitt förhållningssätt till mat gjorde inte saken bättre.
Att äta LCHF är för mig det enda som har hjälpt mig med mitt sockermissbruk. Det är det enda som gjort att jag numer inte har några problem med att passera glass- och godisdiskarna i en affär utan att känna mig avundsjuk. Jag har fortfarande problem med överätning, vilket gör att jag inte kan göra storkok – men det kan jag leva med. Det är ok att laga mat varje dag, det är trots allt bara jag som ska äta, så det är inte särskilt jobbigt.
Under min pappas sista (drygt) halvår, hösten 2016 till min egen födelsedag 2017, avvek jag delvis från LCHF. Men dagen efter min födelsedag satte jag igång igen på allvar. Sedan dess har jag tillåtit mig att fuska kanske tre gånger per år. Vid något tillfälle har jag ätit pizza, och flera andra tillfällen har jag ätit ostkaka. Det har funkat. Det har inte ens känts som hicka – bara ett medvetet avvikande vid ett tillfälle, och sen back in business.
Aldrig har jag hittills varit med om att må så fysiskt dåligt som jag har gjort den här gången. I mitt senaste inlägg berättar jag om ostkakan, den vispade grädden med färsk mango (som borde ha varit supergott men som var skitäckligt), och faktiskt korven som jag glömde skriva om. Jag började bli knepig i magen och smått illamående, vilket höll i sig under ett drygt dygn. Därefter har jag dessutom sovit väldigt tokigt, alldeles för lite och väldigt oregelbundet. Plus att jag har ätit väldigt dåligt hela veckan. I tisdags åt jag mat, i onsdags inte. Jag bestämde mig för att om jag nödvändigtvis ska må dåligt för att jag äter dåligt, vill jag bli färdig med det. Alltså tryckte jag i mig de pepparkakor jag köpt – eftersom jag tänkt utmana mig själv att äta pepparkakor. Jag har inte ätit pepparkakor på flera år, så ni förstår ju lockelsen.
Så nu har jag ägnat ungefär fyra dagar åt att må crap. Jag är fullständigt slut i både kroppen och skallen. Tre dagar utan yoga – för jag orkar verkligen inte. Det känns som att jag har feber, men jag är inte alls säker på att jag faktiskt har det.
Och jag kan inte alls avgöra om det här beror på att jag faktiskt är sjuk, eller om det beror på att jag slarvat så fruktansvärt med maten.
Jag är böjd att tro att det beror på maten, men jag är inte säker. Det jag kan säga är att idag har jag ätit vettigt, som jag ska, och såhär framåt småtimmarna börjar jag känna mig något mer vettig. Jag är fortfarande utmattad, men inte fullt som jag var tidigare idag, igår eller i förrgår.
Men trots att jag mår så crappigt så tänker jag att det ändå kommer något gott ur detta. Jag lär mig något på det hela. Jag ska inte tillåta mig sådana här små avvikelser. Det är bara att gilla läget och inse att det finns vissa saker jag inte bör engagera mig i. Jag vet redan att det finns vissa livsmedel jag inte kan äta (på grund av matmissbruket – jag kan inte sluta); till exempel just mejeriprodukter utöver det smör jag använder, korv och lite annat smått och gott. Och nu vet jag det sådär på riktigt. Och med pepparkakorna kan jag säga att jag trodde jag kunde behärska mig.
Jag ljög för mig själv. Jag kunde inte alls behärska mig.
Och nu vet jag det. Jag vet att jag inte ska utmana mig själv på det här sättet igen. Jag har mått dåligt på fler sätt än jag trodde var möjligt. Både kroppen och skallen tog stryk av det här. Så hädanefter blir det inte några avvikelser eller snedsteg alls. För jag mår helt enkelt inte bra av det. Och med tanke på hur bortskämd jag varit nu under flera års tid med att faktiskt må bra omkring mitt ätande, är det verkligen inte värt att riskera det.
Just nu hoppas jag bara att vad-det-nu-är-som-jag-känner-mig-sjuk-av, oavsett om det är på grund av maten eller något annat, ger med sig snart. För jag är så extremt sällan sjuk, och det är så vansinnigt jobbigt att gå runt och må såhär crappigt.
Sen vill jag säga till den som undrar; det här är inte ett slå-på-mig-själv-inlägg. Det här är bara rent konkret vad jag har lärt mig på den här upplevelsen, och det är att jag inte alls har lust att må såhär. Alltså ska jag hålla mig till den vanliga, rätt tråkiga maten jag äter. För tro mig, jag äter rätt trist. Det är ganska samma lika hela tiden. Visst smakar det gott, men det är ingenting jag fäster mig vid särdeles. Och det är så jag vill ha det. För en sådan som mig behöver maten vara rätt trist – jag vill att det smakar ok, att jag blir mätt och får i mig det jag behöver. That’s it. Mer än så ska det liksom inte vara.
Och så hoppas jag att jag mår bättre i kroppen så att jag kan komma igång med yogan igen. Jag gillar inte när det blir såna här ofrivilliga uppehåll. För varje dag som går utan yoga, kommer det att ta emot mer och mer inför att sätta igång igen. Och jag vill göra den, eftersom min yoga också råkar vara något som är väldigt bra för mig, och jag vill behålla den goda vanan. ♥