Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Det finns många nackdelar med att ha sjukersättning. Först och främst; det är inte särskilt mycket pengar till att börja med. När man dessutom av något skäl råkar strula till det, blir det ännu värre. Om man samtidigt behöver en större summa pengar för att investera i sådant som verkligen, verkligen behövs, blir det väldigt jobbigt.
Jag är i en sådan situation just nu. Jag har ju berättat om hur min yoga har påverkat kroppen. Jag har tappat tre bh-storlekar – och snart en fjärde, att döma av de bh’ar jag fick hem i början av veckan. Man tycker ju att en ny bh ska kunna knäppas längst ut för att sedan, ju mer uttöjd den blir, knäppas längre in tills den är så uttänjd att den blir för stor. Det har inte varit fallet för mig sedan jag köpte mina första mindre bh’ar för ungefär ett halvår sedan. De jag har blir för stora, jag köper en storlek mindre och när jag får hem dem kan jag knäppa dem i mitten eller längst inne redan från början.
Just nu är alla mina kläder för stora. Jag har två par byxor som fortfarande sitter ok, men eftersom jag förväntar mig att kroppen fortsätter förändras kommer de snart också att sitta så löst att de trillar av utan bälte. Jag har ganska många byxor, men även de byxor jag inte använt på länge är alldeles, alldeles för stora.
Det här är ett väldigt frustrerande fenomen. Å ena sidan är jag vansinnigt nöjd, eftersom det innebär att yogan ger resultat. Å andra sidan är jag jätteknäckt eftersom jag inte har råd att köpa hem tyg så jag kan sy nya kläder som faktiskt sitter ok. Jag skulle hemskt gärna vilja köpa hem ett större tygförråd, så att jag kan sy nytt allt eftersom. Jag vet ju liksom inte vart den här resan tar slut, när kroppen känner sig nöjd med hur den ser ut. Till min stora förtjusning OCH fasa misstänker jag att det är en bit kvar tills den är “färdig”.
Mellan tummen och pekfingret skulle jag vilja köpa tyg för någonstans mellan sju och tiotusen spänn. Det skulle ge mig ett basförråd att sy av under ett par, tre år framåt. Jag blir extremt stressad av att inte kunna göra det. Till exempel tänker jag på nästa sommar. Alla sommarkläder jag har kommer att vara alldeles, alldeles för stora vid det laget. Och jag menar verkligen – allt. Bara en hel sommargarderob kommer att gå på åtminstone ett par, tre tusen. Tänker jag dessutom på jackor till vår/höst och vinter blir jag ännu mer knäckt. I år får det gå med det jag har, men nästa vinter gissar jag att jag kommer att fullständigt drunkna i de jackor jag har.
Och hur kul är det?
Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Jag vet inte hur jag ska få ihop pengar så att jag kan investera i tyg på det sätt jag vill. Att köpa hem lite i taget – ja, visst funkar det. Men det blir också dyrt, eftersom jag kommer att behöva köpa hem nytt oftare, och så blir det dyrt på det viset i stället. Jag skulle verkligen föredra att köpa hem massor i ett svep, och fylla på med mindre inköp då och då.
Men – just nu får jag sitta här på min kammare och grubbla över det här. Förhoppningsvis löser det sig på något oväntat vis. Jag kanske får en hemlig beundrare som sponsrar mig. Kanske vinner jag storkovan på Lotto. Oavsett vilket är jag i grubbel-mode tills vidare.