Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Det här med yoga har verkligen förändrat mitt liv. Det är inte klokt vad det händer grejer. Både fysiskt, psykiskt och mentalt. Idag tänkte jag – återigen, fokusera på det fysiska eftersom det händer så himla mycket där. Jag står återigen inför en förändring där min haka landar på backen, från tredje våningen. 😮

Jag har ju berättat att jag gått från bh-storlek 95C till (där jag är just nu) storlek 80D. Bara det i sig är helt vansinnigt. Jag hade aldrig någonsin, ens i mina vildaste fantasier, kunnat föreställa mig att jag skulle kunna ha så små bh-storlekar. Jag fick hem mina två nya bh’ar för ganska precis två veckor sedan, och den ena knäppte jag längst in efter bara någon dag, och den andra tog några dagar innan jag kunde knäppa även den längst in.

Det finns liksom bara två alternativ, känner jag.

Antingen har bh-storlekarna ändrats de senaste tjugofem åren eller så, eller så är kvaliteten så urkass att de töjer ut sig på en gång. Sistnämnda är jag dock extremt skeptisk till, eftersom jag köpt samma bh i flera olika storlekar – och den första (95C) var som ny efter ett års användning. Jag bedömer det som rätt bra kvalitet. Det är mer sannolikt att storlekarna ändrats sedan jag var tonåring. Då hade jag nämligen storlek 85 (jag kan ha haft storlek 80 under en period, men det är så länge sen att jag faktiskt inte minns helt säkert).

För det kan nämligen inte vara möjligt att jag har minskat såpass mycket att jag behöver köpa nya bh’ar igen – och nästa gång behöver jag köpa 75. Jag kommer inte att köpa nya bh’ar förrän i mitten av januari på grund av ekonomin, men alltså – vad händer om jag köper 75 och de blir för stora inom ett par veckor? 😮 När stannar det och blir stabilt, liksom?

Jag tror inte att ni nödvändigtvis förstår hur fullständigt osannolikt och omöjligt det här är. När jag insåg att jag behövde köpa bh’ar i storlek 85 höll jag på att smälla av. Jag minns det oerhört väl – jag stod och pratade med en kompis utanför hennes balkong, och jag gapade sådär oklädsamt som man gör ibland när man inte kan fatta att något är på ett visst sätt. Det börjar närma sig samma känsla igen.

Jag inser och erkänner att min självbild inte nödvändigtvis hinner med riktigt i det som faktiskt händer med kroppen. Jag har varken vägt eller mätt mig under hela tiden, eftersom jag är extremt ointresserad av antal kilon och centimeter (fast så småningom lär jag mäta mig när jag börjar sy nya kläder). Bh-storlekarna är det enda mått jag har att gå på, och som faktiskt säger mig någonting.

Det som retar mig är att kroppen inte minskar proportionerligt (jag vet att jag tjatar om det, men det stör mig verkligen), även om jag ser att hela jag har minskat rätt rejält. Vissa kläder är så löjligt stora nu att jag gapar sådär oklädsamt igen för att jag vet hur de satt när jag sydde dem.

Jag har under många, många år tänkt att jag hade oturen att få mormors kropp. Hon var också stor och oformlig, liksom jag. Men nu börjar jag fundera på om jag kommer att se ut som farmor och pappa när de var gamla och krassliga. För jag upplever verkligen att allt överflöd rinner av mig – och det finns mycket kvar som kommer att rinna av. Och när allt som inte ska vara där har försvunnit – shit, det blir nog inte mycket kvar. 😮

Kan ni fatta vilken extrem och absurd mental omställning det här innebär? Jag har i åratal trott att jag aldrig någonsin skulle kunna förändra min kropp fysiskt, att den hade bestämt sig för att vara stor, oproportionerlig och oformlig. Jag hade förlikat mig med tanken på att jag alltid kommer att vara singel, för det finns ingen som kan älska en person med min kropp. Jag har knappt kunnat se mig själv i spegeln utan att känna mig äcklad av hur grotesk jag sett ut. Under alla dessa år har jag känt mig som allt annat än en människa, för tro mig – det spelar ingen roll på vilket sätt man bryter normen; man står utanför och blir enbart sitt normbrytande utseende.

Att utifrån detta helt plötsligt börja känna mig annorlunda, och det är än så länge väldigt motsatta känslor, och dessutom se annorlunda ut – är så otroligt märkligt. Särskilt när det går såpass fort, och det gör det. Just bh-storlekarna verkar vara det som minskar mest. Resten av kroppen är fortfarande inte ifatt, men som sagt var – det mer eller mindre rinner av mig.

Vilket får mig att känna att min kropp verkligen har längtat efter det här. Jag tror att den är otroligt tacksam över att bli av med en massa skräp – och då menar jag inte bara fysisk vikt, utan också sådant som destruktiva föreställningar om mig själv. Sådant som hör till den mentala/psykiska/känslomässiga biten av det här. Alla delar hör liksom ihop, och bildar en kedjereaktion som sätter en sjujävla sprutt på kroppen.

Men alltså. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för att allt det här händer. Att bli utmanad på de där 31 dagarna i mars och sedan bestämma mig för att fortsätta, är by far bland det bästa som någonsin hänt mig. Att börja känna mig som en människa och inte längre som en blobb är värt mer än jag kan säga. Känslan är enbart min, och den har ingenting att göra med hur andra har uppfattat mig eller uppfattar mig nu. Men det är ingen rolig känsla att uppleva det som att man står utanför samhället enbart för att man har en stor kropp.

Jag har mer att säga om det här, men det får bli i ett annat inlägg.