Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Det här är en fortsättning på mitt förra inlägg där jag ifrågasätter kaoset som pågår inom boendestödet i Västerås kommun just för tillfället. Idag fortsätter jag mitt ifrågasättande och tar dessutom upp hur effekterna av kaos kan se ut för personer med behov av stöd.

I mitt förra inlägg beskrev jag vad som pågår inom boendestödet i Västerås kommun för tillfället. Det är ett kaos utan dess like, som påverkar oerhört många människor. Och då pratar jag inte om att politikerna som beslutar, eller tjänstemännen som dagligen jobbar med de här frågorna påverkas (även om framför allt tjänstemännen just nu har fullt upp), utan individerna som nyttjar den här fantastiska tjänsten som boendestöd faktiskt är.

De som beviljas boendestöd har behov av stöd i sin vardag. Det kan handla om allt från stöd att få vardagen att fungera, till att komma upp vid en given tid, att komma ihåg att ta sig iväg till bokade möten med till exempel vården, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller annat, men det kan lika gärna vara en delvis social insats.

Oavsett vad syftet är med ett individuellt boendestöd, innebär det en fast punkt i vardagen, något en person kan bygga en vardag omkring. De flesta som har behov av och blir beviljade boendestöd har stort behov av rutiner, stabilitet, fasta relationer – vilket de får genom sin boendestödjare. Särskilt eftersom många av oss kanske inte är jättebra på att skapa och bibehålla allt detta på egen hand.

Det finns så otroligt många frågor att ställa omkring hur det här hanteras. För att inte tala om hur det har hanterats hittills, och varför en situation uppstår där de som drabbas mest är de som har som störst behov av just den där tryggheten och stabiliteten.

Som till exempel; i det nuvarande kaoset slår jag vad om att det är många kunder (som vi kallas här i Västerås, till skillnad från andra kommuner som använder brukare i stället) som väljer att inte fortsätta med boendestöd trots att de egentligen har behov av det.

Vad händer när det stöd, den rutin, den stabilitet och trygghet de har i livet, försvinner?

Hur många som har jobb att gå till, kommer att fortsätta vara så stabila att de klarar av att fortsätta jobba (över tid)? Hur många kommer att må så dåligt att den egna ekonomin påverkas – så till den grad att man missar att betala räkningar, halkar efter, kanske får Kronofogden på sig, drabbas av hyresskulder och blir vräkta, inte håller ordning på pengarna så att man kanske inte har råd att ta ut mediciner, och så vidare?

Nu tänker du säkert i ditt stilla sinne att det naturligtvis finns andra insatser som kan gå in och stötta upp. Och visst är det så. Kommunen erbjuder också kontaktpersoner samt gode män och förvaltare. Men tänk dig själv att du lever under en så stor stress att du inte klarar av att lyfta telefonluren för att ta kontakt. Att söka god man eller förvaltare är något som tar rätt lång tid – tiden för handläggning kan ta över ett halvår. Under ett halvår kan det hända enormt mycket knepiga saker med ekonomi, boende och så vidare.

Att situationen med boendestöd ser ut som den gör just nu, ger enormt många ringar på vattnet. Det handlar liksom inte enbart om verksamheterna själva, oavsett om det är kommunalt eller privat. Det handlar till allra största delen om individer, vars liv kan slås i spillror – och som på sikt ger andra konsekvenser som kan vara oerhört kostsamma för samhället (om man nu ska prata ekonomi hellre än om människor).

Att gå från jobb till socialbidrag är en sådan konsekvens. Att gå från rehabiliterad till att återgå i missbruk är en annan. Att tappa kontrollen över ekonomin och bli skuldsatt är en tredje. Att missa bokade möten med vården eller andra viktiga instanser (Försäkringskassan, socialtjänst, Arbetsförmedlingen och så vidare) är en fjärde.

Det är i skenet av sådana här frågeställningar som jag å det starkaste ifrågasätter hur Västerås stad hanterar boendestöd – och för den delen, en hel del andra stödinsatser för personer med funktionsnedsättningar av varierande slag. Jag ifrågasätter lika starkt politikernas insikt i hur deras avtal med privata aktörer fungerar i praktiken. Ännu starkare ifrågasätter jag varför en kommun tillåts leka med människors liv som insats.

Det här är skitviktiga grejer, gott folk.

Jag förstår att det är lätt att tänka på en grupp människor som en grå massa och att inte se individerna däri. Men faktum är att alla vi människor är individer, och alla har vi rätt att få hjälp och stöd om och när vi behöver det. De flesta människor tillhör den så kallade “friska” gruppen, och jag är ledsen att säga det – men har ni inte upplevt det själva eller sett någon på nära håll, tror jag inte att ni kan föreställa er hur behovet av struktur, rutin, trygghet och stabilitet kan se ut hos en person som av ett eller annat skäl är skör och instabil.

Det är skitviktigt.

Min alldeles egen, privata åsikt är att det till syvende och sist handlar om människosyn. Jag har skrivit om det många gånger, och tar mig friheten att nämna den extremt osmickrande svenska tycka-synd-om-mentaliteten som genomsyrar tamejfan hela samhället. Det finns vissa utsatta grupper man kan tycka lite synd om, klappa på huvudet lite förstrött och sedan ta hand om på ett sätt som gör att man kan fortsätta tycka synd om gruppen – och känna sig som en Lite Bättre Människa själv (som inte bara är frisk, utan dessutom hjälpsam till de där Svaga människorna).

Det här är en mentalitet jag är övertygad har växt fram med hjälp av den politiska vänsterkanten. Medan jag å ena sidan sympatiserar och håller med om att ett samhälle måste ta hand om alla medborgare, även de som inte är störst, tuffast och starkast – så finns det sätt som lämpar sig bättre än andra. Att tycka synd om folk på det där nedvärderande och förnedrande sättet finns det ingen som tjänar på. Det säger däremot enormt mycket om den som innehar den här mentaliteten, och det är tyvärr inte särskilt smickrande.

Notera att jag aktivt väljer att i så liten mån som möjligt benämna den här gruppen som svag. Jag anser att det förminskar individerna som ingår i den här målgruppen. Jag har egentligen inget bra alternativ, annat än möjligen utsatta (och det finns många varianter på utsatt).

Hela den här sörjan innefattar så otroligt många perspektiv att det är lätt att bli alldeles snurrig. Allt eftersom ska jag försöka skriva ur lite olika perspektiv – dels för min egen skull, men också för att förhoppningsvis fler som inte har jättebra koll, ska få möjlighet att få veta hur det kan se ut. Det här är något som behöver nå ut till så många som möjligt.

Det råkar ju nämligen vara så att man inte ska bedöma ett samhälle utifrån hur många företag det finns, hur många spjutspetsar det finns inom tekniken – utan efter hur man behandlar de små individerna som inte har förmågan att ta lika stor plats som andra.

Dela gärna! Ju fler som får insikt i hur ringarna på vattnet sprids när kommuner som Västerås gör bort sig och hur konsekvenserna kan bli mer kostsamma än att ha ett fungerande nätverk, desto bättre.

 

HJÄLP!

Jag lever på sjukersättning, och hela hösten 2021 har varit katastrofal. Just nu har jag ett enormt behov av att förnya min garderob på grund av kraftig viktnedgång – men jag har inte råd.

 

Stötta mig så att jag kan köpa hem bastyg och sy nya kläder jag inte drunknar i.

 

STORT, stort tack på förhand!