Liv, död och medvetande

Den som sett en död människa, särskilt om det är någon nära, håller säkert med mig om att som död är det inte den person man kände. Det är verkligen bara ett skal. Jag såg min mamma som död, och jag har varit med alla mina djur när de lämnat mig. Efteråt – och särskilt noterade jag det med min förra hund, Ella, var det inte alls min hund som låg där. Det var bara ett tomt skal som såg ut som min hund, men det var inte hon. Inte på riktigt.

Av det drar jag slutsatsen att det är inte kroppen som gör en person till det den är. En kropp är verkligen bara fordonet vi tar oss fram med och lever genom. Hur vi lever i vår kropp är helt och hållet upp till oss – oavsett om vi, liksom jag, är storkonsument av nikotin, (som jag inte är) storkonsument av alkohol eller andra droger, inte äter annat än morötter och äpplen, om vi motionerar dagligen eller gör något annat för att vår kropp ska fungera på ena eller andra sättet.

En sak jag funderar på ibland är – om jag är med om en bilolycka där jag kommer att dö; när lämnar jag min kropp? Jag har en teori som går ut på att om vi är på väg att dö i till exempel en bilolycka, så kommer vår själ/vårt medvetande att kasta sig ut ur kroppen innan kroppen faktiskt dör. Jag har funderat rätt mycket på det, och för mig känns det rimligt. Jag tror nämligen att själen inte behöver vara med i det ögonblick kroppen dör. Jag tror (med betoning på tror) att det är samma sak oavsett hur vi dör. Båda mina föräldrar dog i cancer, och båda var okontaktbara under en viss tid innan de faktiskt dog. Jag tror att själen lämnade kroppen så att den kunde dö i fred.

Vilket naturligtvis för mig till frågan om det krävs ett medvetande/en själ för att kroppen ska kunna leva.

Vad är liv?

Jag gissar att det fortfarande finns de som anser att djur inte har någon själ eller något medvetande, och således inte har samma värde som människor. Jag är av den totalt diametrala åsikten – att djur är närmare sina själar än vi människor, och är mer värda bara därför.

Allt värde vi lägger på begrepp som själ, medvetande, tankeverksamhet och så vidare, gör vi i jämförelse med vår egen som människa. Av någon anledning tror vi människor att vi på något sätt skulle vara bäst. Jag är återigen av motsatt åsikt. Nog för att människan som art utvecklats in absurdum och har tagit över vår planet och skaffat oss ett storhetsvansinne som slår allt – men det gör oss inte automatiskt bäst, eller ens bättre än någon annan art. Att vara en levande organism på planeten är inte en tävling – det är ett privilegium.