Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Det här är något som jag periodvis funderar över en hel del. Bland annat när min pappa låg döende i cancer. Frågan det handlar om är; när lämnad medvetandet kroppen när vi ska dö, och krävs det ett medvetande för att en kropp ska leva?

Den som sett en död människa, särskilt om det är någon nära, håller säkert med mig om att som död är det inte den person man kände. Det är verkligen bara ett skal. Jag såg min mamma som död, och jag har varit med alla mina djur när de lämnat mig. Efteråt – och särskilt noterade jag det med min förra hund, Ella, var det inte alls min hund som låg där. Det var bara ett tomt skal som såg ut som min hund, men det var inte hon. Inte på riktigt.

Av det drar jag slutsatsen att det är inte kroppen som gör en person till det den är. En kropp är verkligen bara fordonet vi tar oss fram med och lever genom. Hur vi lever i vår kropp är helt och hållet upp till oss – oavsett om vi, liksom jag, är storkonsument av nikotin, (som jag inte är) storkonsument av alkohol eller andra droger, inte äter annat än morötter och äpplen, om vi motionerar dagligen eller gör något annat för att vår kropp ska fungera på ena eller andra sättet.

En sak jag funderar på ibland är – om jag är med om en bilolycka där jag kommer att dö; när lämnar jag min kropp? Jag har en teori som går ut på att om vi är på väg att dö i till exempel en bilolycka, så kommer vår själ/vårt medvetande att kasta sig ut ur kroppen innan kroppen faktiskt dör. Jag har funderat rätt mycket på det, och för mig känns det rimligt. Jag tror nämligen att själen inte behöver vara med i det ögonblick kroppen dör. Jag tror (med betoning på tror) att det är samma sak oavsett hur vi dör. Båda mina föräldrar dog i cancer, och båda var okontaktbara under en viss tid innan de faktiskt dog. Jag tror att själen lämnade kroppen så att den kunde dö i fred.

Vilket naturligtvis för mig till frågan om det krävs ett medvetande/en själ för att kroppen ska kunna leva.

Vad är liv?

Jag gissar att det fortfarande finns de som anser att djur inte har någon själ eller något medvetande, och således inte har samma värde som människor. Jag är av den totalt diametrala åsikten – att djur är närmare sina själar än vi människor, och är mer värda bara därför.

Allt värde vi lägger på begrepp som själ, medvetande, tankeverksamhet och så vidare, gör vi i jämförelse med vår egen som människa. Av någon anledning tror vi människor att vi på något sätt skulle vara bäst. Jag är återigen av motsatt åsikt. Nog för att människan som art utvecklats in absurdum och har tagit över vår planet och skaffat oss ett storhetsvansinne som slår allt – men det gör oss inte automatiskt bäst, eller ens bättre än någon annan art. Att vara en levande organism på planeten är inte en tävling – det är ett privilegium.

Jag ska erkänna att jag själv har svårt att förstå mig på hur till exempel en orm (eftersom jag har en rejäl ormfobi) eller en daggmask, eller kanske en fluga eller mygga, har ett medvetande eller ett känsloliv. Men utifrån min egen tes om att alla levande ting har det, torde det ju rimligen finnas även hos dessa arter.

Men måste en kropp ha ett faktiskt medvetande och/eller fungerande tankevärld för att faktiskt leva? Och när jag säger tankevärld menar jag inte nödvändigtvis en tankevärld som ser ut och fungerar som vår egen. Trots allt är vi inte den enda levande arten på jorden.

Vilket för ett ögonblick får mig att fundera lite på medvetande versus instinkt. Det finns förmodligen de som skulle argumentera för att vissa djur lever enbart på instinkt. Fast att reagera och agera utifrån instinkt måste ju ändå innebära att det finns ett medvetande – eller?

Och detta får mig att fundera vidare på det här med sånt vi enbart ser på film – vampyrer och annat så kallat själlöst med kroppar som rör sig och framstår som levande trots att det egentligen inte finns något liv i dem.

Det finns så många frågor och troligtvis lika många svar som det finns människor (och djur!?) som ställer frågorna. Vet inte om det finns något som är sant, dock, eller om det bara är en nyck av jorden som sett till att skapa livet, döden och medvetandet på ett visst vis.

Det här är sådant jag gillar att gå runt och fundera på lite till och från. Om det inte framgått kan jag säga att jag förmodligen har en något annan syn på livet, döden, själen och så vidare, än gemene man. Jag tror på magi, om än på ett annat sätt än i Harry Potter eller andra sagoböcker (oavsett om de är för barn eller vuxna). Jag tror också att jorden själv har ett medvetande, och att vi människor inte är mer än ett irritationsmoment för henne. Hon kommer att göra sig av med oss när vi har stört henne tillräckligt, och det finns inte ett skit vi kan göra åt den saken. Jag är således inte så vetenskapligt lagd eller intresserad av vilka avgaser som gör vilken skada. Det är helt enkelt en fråga om förhållningssätt och – i alla fall för mig, andlig övertygelse.

Men alldeles oavsett vilket så är jag stundvis väldigt road av den här typen av funderingar. Kommentera gärna (på Facebook) om du också tycker det är intressant. Förmodligen tycker vi helt olika. 😀 Det är ok för min del.

 

HJÄLP!

Jag lever på sjukersättning, och hela hösten 2021 har varit katastrofal. Just nu har jag ett enormt behov av att förnya min garderob på grund av kraftig viktnedgång – men jag har inte råd.

 

Stötta mig så att jag kan köpa hem bastyg och sy nya kläder jag inte drunknar i.

 

STORT, stort tack på förhand!