Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Jag hade alldeles för lite kläder på mig för att det skulle vara bekvämt att vistas utomhus, trots att jag älskar hösten oavsett väderlek. Men jag och Tone tog oss ner till Lögarängen här i Västerås för lite höstbilder. Kallt och blåsigt som tusan var det, men helt klart värt besväret – för kolla in bilderna.
En av de saker jag gillar med Tone är att hennes och min hjärna fungerar väldigt lika, även om vi har rätt olika intressen och saker vi är bra på. Jag gissar att det är därför hon nyligen (vilket är rätt snabbt i tankeprocessen jämfört med säkerligen många andra) kommit fram till att rosa inte är nödvändigt för att man ska uppfattas som kvinna. Hittills har hon alltid varit rätt rosa i kläder, smink och smycken – men idag var det bara kepsen som var rosa, och det enbart för att hon inte hade någon annan. 😀
Och medan det inte är något fel på rosa som färg, så är det skitkul att se att Tone börjat ta sig ur prinsess-fasen och kommit på att det går att uttrycka sig som kvinna på andra sätt.
Det är nämligen något vi pratat om förut, det här med hur man uttrycker sin kvinnlighet. För mig som är född kvinna är behovet av yttre attribut inte fullt lika viktigt – inte medvetet, i alla fall. Jag har i och för sig på senaste haft skäl att fundera lite extra över det själv, men känner fortfarande inte att det är attributen som nödvändigtvis gör mig till kvinna, även om de naturligtvis spelar stor roll för min självbild.
Men jag är otroligt glad för Tones skull att hon börjar landa i att hon kan vara kvinna även om hon har camo-byxor på sig, vilket är något hon tidigare upplevt varit ett väldigt manligt attribut, just. Och jag kan förstå att man måste gå igenom en tankeprocess för att nå dit – det tror jag man gör som född man eller kvinna också, bara på ett annat sätt. Det gör också att jag blir sådär löjligt nyfiken på hur Tone kommer att uttrycka sig själv som kvinna om ett par, tre år, när kroppen kommit i kapp med former och hon liksom landat i att hon är kvinna.
För övrigt är det alldeles otroligt intressant att prata med Tone om just de här sakerna. Eftersom vi tänker på ungefär samma sätt – snabbt, effektivt och tar in stora sammanhang på extremt kort tid, så blir vi också färdiga med tankeprocesser väldigt mycket snabbare än de flesta. Därför blir vi också färdiga med sådant som kanske tar lite längre tid för andra (och ja, jag är rätt mallig över att ha en hjärna som fungerar så).
Utöver hur Tone utvecklas rent mentalt genom den här processen, är det ju minst lika roligt att se hur hon förändras rent fysiskt. Det är inga överdrivet tydliga förändringar ännu, men man börjar se små yttre tecken på att kroppen börjar bli något annat.
Men ännu roligare, oavsett hur kroppen ser ut, så är det väldigt kul att se hur det förändras, det här med hur man håller kroppen och hur man för sig. Jag har skrivit tidigare om att det är skillnad på män och kvinnor i fråga om kroppsspråk, och jag har inte ändrat åsikt sedan dess. Men det är skitroligt att se, bara på dagens bilder jämfört med tidigare, att Tone ger ett mer kvinnligt intryck – särskilt på några av närbilderna. Och jag tror inte att det är min fantastiska förmåga som fotograf, utan det är helt Tone själv som bidrar med sin kropp och hur hon använder den enligt mina instruktioner.
Jag är otroligt glad att vi påbörjade det här projektet. Jag tror att Tone också är glad över det. Jag menar; herregud, det märks skillnad varje gång vi ses, och det har bara gått fyra månader. 😮 Vart ska det sluta, liksom!? Och så småningom kommer vi att kunna börja titta tillbaka sådär på riktigt, och till och med göra någon form av tidslinje.
Hur coolt är inte det, liksom!? ♥