Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg som handlar om hur fort ens medvetande lämnar kroppen om/när man dör, särskilt om det sker snabbt och våldsamt. Idag tänkte jag skriva om något annat som faktiskt är relaterat även om det kanske inte låter så – åtminstone inte till att börja med.

Idag tänkte jag beskriva en upplevelse jag hade för några veckor sedan. Det råkar nämligen vara så att jag genomgår en cellgiftsbehandling just nu (befinner mig precis i mitten av den) på grund av att jag hittade en knöl i bröstet som visade sig vara en tumör. Vården ser mig som cancerfri, men behandlingen får jag ändå i förebyggande syfte. Omtänksamt, kan man tycka, men extremt påfrestande för kroppen.

I vilket fall.

Upplevelsen.

När man står inför en cellgiftsbehandling får man en massa information. Bland annat fick jag ett papper med vanliga biverkningar av cellgifterna. När man läser vårdens sätt att beskriva saker på är det ungefär som att höra en präst beskriva kärlek under en vigsel – det är svårt att känna igen sig eller förstå vad tusan de pratar om. Språket är så jävla tråkigt och det beskrivs på ett så oerhört opersonligt vis. Så även dessa biverkningar.

En av biverkningarna som nämns är trötthet/fatigue. Den har jag märkt av i överkant, eftersom jag är konstant trött på ett sätt man inte är till vardags. Cellgifter får jag var tredje vecka, och jag hinner knappt ta mig upp till ytan igen förrän det är dags att knuffas ner i träsket igen.

Tröttheten har jag som sagt var hört talas om.

Det jag däremot inte hade hört talas om, eller i alla fall inte till fullo förstått – och tro mig, det kan man inte förstå om man inte upplevt den… Det är vad jag refererar till som celltröttheten.

Jag kan inte med ord, till fullo, förklara det här så att man förstår. Naiv som jag var trodde jag att jag hade någon slags koll innan, men ack som jag bedrog mig.

Celltrötthet – det enklaste sätt jag kan förklara det på så att du som inte upplevt den åtminstone kan få en slags bild av det, utan att ha upplevt känslan, är ungefär såhär;

Tänk dig när du ligger i sängen och känner dig som allra sjukast i influensa. Kroppen är helt slut, du orkar inte lyfta lilltån, det är jobbigt att andas, du kan inte tänka, och du känner dig på det stora hela helt utslagen.

Att vara celltrött innebär att varje individuell cell och molekyl i hela kroppen känns precis, exakt så utslagen. Och du känner hur utslagen varenda cell och molekyl är, samtidigt, hela tiden.

Att vara celltrött innebär att det i alla fall jag själv uppfattar som liv – en rörelse, en aktivitet, en vilja som ständigt finns i kroppen – inte finns där. Frågan om vad liv är, är onekligen rätt stor, men förra omgången cellgifter när jag upplevde just den här celltröttheten hade jag god anledning att fundera på just det. Och jag tror att min åsikt i frågan är att liv är det som håller kroppen uppe. Liv är just rörelse, aktivitet, vilja och medvetande. Att vara celltrött innebär att alla dessa fyra komponenter slås ut fullständigt. Det finns inte ens stillhet i kroppen – det finns ingenting. Det är helt tomt.

Det torde vara rätt uppenbart att det är en extremt obehaglig känsla, att vara celltrött. Faktum är att det är riktigt obehagligt. Vid ett tillfälle under veckan där jag var celltrött, satt jag här och funderade på om det är såhär det känns att dö långsamt. För det fanns inget liv i min kropp. Jag var inte ens slapp i benen som man kan bli om man är riktigt trött. Det var bara tomt. Cellerna låg en och en på ett mörkt golv och var lika utslagna, individuellt, som jag kände mig. Det fanns inga aktiva kontaktytor mellan dem. Signalerna från hjärnan ut i kroppen – tja, det sprakade kanske lite uppe i hjärnan (ytterst lite), men de gick inte ut i  kroppen och ingenting hände.

Att gå på dass krävde flera timmars fysiskt hårt arbete för att ens ställa sig upp. Att gå ut med hunden ska vi inte ens prata om. Att stå upp längre än någon minut gjorde mig skakig i hela kroppen och krävde ett par timmars vila innan jag kunde göra om det. Att praktisera yoga under just den veckan var fullständigt uteslutet.

Celltrötthet är by far den vidrigaste fysiska upplevelse jag någonsin varit med om. Jag hävdar fortfarande att en cellgiftsbehandling inte är det värsta som har hänt mig – jag har varit med om värre saker än så. Men just celltröttheten är det vidrigaste, rent fysiskt, jag varit med om.

Det var nämligen ett tillfälle när jag satt här hemma och funderade över om det är såhär det känns att dö långsamt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv (och förhoppningsvis aldrig framåt igen förrän det är dags för mig att faktiskt dö) upplevt en sådan frånvaro av… livskraft, i kroppen. Jag har inget bättre ord att använda än det. Ja, förutom det där med rörelse, aktivitet, vilja och medvetenhet. Men det räcker inte för att förklara upplevelsen, för det går liksom inte att föreställa sig om man inte har haft den.

Till och med nu, några veckor senare (mitt i biverkningarna av nästa omgång cellgifter) har jag svårt att komma ihåg exakt hur det kändes. Bara att det var så extremt obehagligt och rent otäckt skrämmande.

Och jag tror ju att det är nödvändigt att liksom glömma bort hur det känns. En kompis som också gjort det här säger samma sak; om man inte förträngde det skulle man inte orka gå igenom det igen, och igen, och igen. Om man har oturen att varje behandling ger exakt samma biverkningar, förstås. För mig har det varit olika varje gång – den här gången är betydligt lättare än celltröttheten. Men ändock. Jag kommer gladeligen att förtränga allt som har med det här att göra, så fort sista cellgiftsbehandlingen klingar av.

Medan upplevelserna pågår är det överlag extremt påfrestande och rent ut sagt vidrigt. Även om jag mår mindre dåligt den här gången än sist, är jag i rätt dåligt skick. Och samtidigt kan jag ju inte låta bli att tycka att det på något sätt, någonstans, är lite spännande. Inte under tiden jag är i upplevelsen, men före och efter – att reflektera över vad tusan det är som händer i kroppen, att vissa grejer ens är fysiskt möjliga.. alltså, det finns så många frågor och tankar ur så många perspektiv, att det nästan är löjeväckande, ibland.

Även om jag varit med om värre, så kan jag nog med ärlighet säga att det här är det märkligaste jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Och då har jag ändå upplevt en del märkliga ting.