Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Det här är ytterligare ett sånt där tillfälle där jag tänker lovprisa yoga – bara så du vet, du som läser. 😀 Och idag kommer det att handla om yoga och bröstcancer ur lite olika perspektiv. Dels min egen praktik och hur jag tänker omkring det under omständigheterna, dels om en studie jag deltar i.

Först tänkte jag berätta lite om studien jag deltar i. Det är Region Örebro som driver en studie om yoga för personer med bröstcancer. Deltagarna (som lottas bland intresserade) ska vara nyopererade och inte ha påbörjat sin cellgiftsbehandling. Här kan du läsa själv om studien (det står i ärlighetens namn inte särskilt mycket) >> Digiyoga Care.

Jag blev tipsad om den här studien via Facebook när jag ställde en fråga i en yogagrupp, då jag var precis nyopererad och ville ha tips på hur jag kunde tänka omkring min egen praktik när det handlar om just rörlighet. Det är tydligen vanligt att kvinnor som opereras för bröstcancer förlorar rörlighet i armen på den sida man opererats. Det blir tydligen så för att lymfkörtlar opereras bort, och det beror lite på hur många som tas och vart de sitter.

Jag hade tur – på mig togs bara en enda lymfkörtel, och jag har inte upplevt några problem alls. Jag kan ibland känna att det stramar lite i en punkt precis under bröstet, men det är ingenting jag upplever som problematiskt. Sedan har jag ju fördelen av att redan ha ägnat mig åt yoga under en längre tid – jag har en kropp som är van vid att stretcha. Nu minns jag inte exakt, men jag tror att det tog sex dagar efter operationen tills jag stod på yogamattan igen.

Men i vilket fall – för att återgå till studien.

Jag har lite olika åsikter om den.

Den första åsikten jag har är att jag tycker att det är alldeles fantastiskt att man gör en studie om yogans positiva effekter på kvinnor som opererats för bröstcancer. Om det nu är så att många kvinnor förlorar rörlighet i överkroppen och armar så är yoga ett alldeles fantastiskt bra verktyg att använda för att träna upp just rörligheten igen. Dessutom kan yoga, beroende på hur man använder den, också stärka den mentala delen hos en individ, och det är i min erfarenhet väldigt effektivt för det. Samtidigt kan man öka fokus och kroppsmedvetenhet på ett väldigt positivt sätt.

Min andra åsikt handlar om själva yogan som utövas. Varje deltagare är med på sammanlagt tolv digitala yogapass som körs live via Zoom. Det har fungerat helt ok, även om ljudet och tekniken i allmänhet har varit lite småstrulig ibland. Det min åsikt egentligen handlar om – och här blir det lite omständigt, är själva yogan som utövas.

På samma sätt som ens första hund sätter en standard för vad som “är en hund”, inbillar jag mig att det sätt man utövar yoga på från början, är det sätt som känns “rätt” för en själv. Särskilt om man som jag ganska snabbt börjar utforma sin praktik helt själv. Den yoga jag utövar är starkt influerad av den yogakanal jag följde och använde när jag började för snart två år sedan. Det är så jag vill ha min praktik, och när det inte ser likadant ut blir jag uttråkad.

Och den yoga som utförs i den här studien är – i alla fall jämfört med den jag själv gör, väldigt långsam, relativt händelselös och i mina ögon, ganska tråkig.

Med det sagt; jag tror att om man inte utövat yoga tidigare, så är det här en väldigt bra introduktion. Särskilt om man har men efter operationen med nedsatt rörlighet. Jag tror att det är ett jättebra sätt att hjälpa kvinnor att återfå livsgnista, rörlighet och en allmänt positiv känsla i kroppen. För hur som haver; en bröstoperation gör att kroppen förändras och därmed också den egna inställningen till den.

Så – nu tänkte jag skriva om hur yoga fungerar under min cellgiftsbehandling. Jag bestämde mig redan innan för att jag så långt det är möjligt, skulle praktisera min yoga så ofta och mycket jag kunde. Jag vill dock lägga in en liten parentes här; innan jag började cellgiftsbehandlingen trodde jag att jag hade någon slags aning om hur det skulle kännas. I efterhand kan jag säga att jag var väldigt naiv, därför att hela den här upplevelsen är det märkligaste jag någonsin varit med om. Den konstanta tröttheten, frånvaron av energi och ork, är verkligen inte att leka med. Resterande biverkningar ska vi inte ens prata om – en av dem har jag redan beskrivit i ett tidigare inlägg

Men; jag bestämde mig som sagt var för att göra min yoga så mycket som möjligt. Det har gått relativt bra. Jag kan inte säga att jag ställer mig på yogamattan varje dag, för det gör jag inte. Efter ett behandlingstillfälle kommer en vecka där biverkningarna är fullständigt vidriga – och då beror det på om jag har den fysiska orken eller inte. Hittills har det varierat. Första omgången har jag för mig att jag gjorde yoga nästan hela första veckan. Andra omgången blev det en hel veckas uppehåll, eftersom det tog varje uns av kraft jag hade bara att stå upp. Senaste omgången blev det ett uppehåll på fem dagar – och nu är jag igång igen tills nästa gång jag inte orkar.

Jag har tvingats lära mig en del saker under resans gång. Till exempel det där med dagsform. Vissa dagar går det bara inte, därför att kroppen helt enkelt inte är i tillräckligt gott skick för att ens försöka. Andra dagar är det kanske möjligt, men då är det kanske schysstare mot kroppen att låta den vila ytterligare en dag. Andra dagar igen är det möjligt, men kanske ett lite kortare pass, eller att låta bli vissa positioner för att kroppen är för svag för att klara det just den dagen.

Nästa vecka är det dags för min fjärde behandling. Jag ser inte fram emot det – men fördelen är att jag nu är inne på andra halvan. Snart har jag gjort fler behandlingar än jag har kvar. Det gör att jag åtminstone idag (nu när jag mår hyfsat bra, utöver den ständiga tröttheten) känner att det kan vara läge att börja planera framåt. Jag har i och för sig planerat för tiden efter avslutad behandling ända sedan innan den började – men nu börjar det ju så sakteliga dra ihop sig (allt är relativt – i min värld är det så).

Till exempel har jag investerat i Stora hårkuren för att få håret att växa bättre och starkare. Och vet ni vad? Jag skiter i om det enbart är placebo eller om det faktiskt funkar (jag har ätit det i några år och tycker att det har varit bra) – jag tänker äta det ändå. Jag har dessutom köpt på mig några nya kepsar och en Fedorahatt – och en gigantisk solhatt att ha på somrarna när jag inte får vistas i direkt sol. Jag har självlockigt hår, så det där med att gå runt korthårig utan keps/hatt är inte ett alternativ i min värld. Särskilt inte innan det blir tillräckligt långt för att göra något med (jag har fönat mitt hår med rundborste i si och så många år för att få det som jag vill att det ska se ut).

Jag har också börjat fundera på det där med yoga, hur jag ska lägga upp den när biverkningarna efter cellgifterna börjar ge med sig sådär på riktigt. Jag räknar med att börja må hyfsat bra i slutet av mars, om behandlingarna sker på de datum jag räknat ut. Under hela behandlingstiden hittills har jag valt att göra yoga som till största delen är stående. När allt är klart kommer jag att börja variera med det pass jag har som utförs till största delen på golvet. Jag kommer också att behöva ägna mig en hel del åt att träna upp fysisk styrka igen, eftersom jag upplever att jag tappat en hel del i både armar, ben, mage och rygg.

Jag kommer också att behöva titta lite närmare på det här med underkläder. Bh’ar, alltså. Nu när jag har ett bröst som är betydligt mindre än det andra – visserligen har jag en protes jag kan ha i bh’n, men ändå. Det krävs ett lite annat tänk omkring det hela. Jag försöker överlag att låta bli att tänka på det, eftersom det periodvis gör mig lite ledsen att det är så. Jag har en bh, men vilken kvinna nöjer sig med en enda bh om man kan ha åtminstone ett par? Jag behöver också fundera på kläder till sommaren, eftersom jag som sagt var inte får vistas i direkt solsken – vilket påminner mig om att jag också måste investera i solskyddsfaktor.

Sen är min plan också att jag ska fira ordentligt när hela alltihopa är färdigt. Det tänker jag göra genom att tatuera mig – och vill du hjälpa till med det får du hemskt gärna köpa ett eller ett par halsband av mig. De finns att köpa i min webbutik – Ellabella.se. Jag har inte bestämt mig exakt för vad jag vill göra ännu, men jag har ett par idéer som ligger och gror.

Det kan hända att jag skriver mer om bröstcancer så småningom. Det återstår att se. 🙂