Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Jag hade just en intressant insikt när det gäller sociala medier, och varför jag på det stora hela inte gillar dem. Jag läste en kommentar på ett inlägg i en Facebookgrupp där någon delade sin sorg över ett saknat husdjur hen förlorat relativt nyligen, och min ögonblickliga tanke var – tävlar vi om vem som saknar sitt husdjur mest?
Under en tusendels sekund hade jag lust att kommentera, jag med, och skriva att vi med tiden lär oss leva med sorgen. Men sedan bestämde jag mig för att låta bli, eftersom det inte är min uppgift att vara varken bättre eller sämre än någon annan, eller för den delen, ta på mig rollen som hobbypsykolog eller påverka någon jag inte känner.
Och det var det där med “inte min roll att” som verkligen var ett slag i magen.
Det är inte min roll att påverka stora mängder med människor.
I mitt flöde på Facebook finns det många som under långa perioder varit väldigt politiskt aktiva. Inte nödvändigtvis partipolitiskt, men de har engagerat sig i debatter, varit överdrivet aktiva på Twitter, skrivit artiklar på socialt engagerade sidor – och så vidare i all oändlighet. Medan jag å ena sidan uppskattar att det finns folk som engagerar sig, så finner jag det också extremt tröttsamt. Jag har själv varit engagerad, framför allt i skrivande, men också i kommentarsfält gällande politiska och sociala frågor.
Och nu känner jag att jag verkligen vare sig orkar eller har lust.
Jag tror att det jag har mest emot sociala medier är hur det ger varenda kotte utrymmet att vara självrättfärdig. I stället för att belysa olikheter och ger möjligheter att lära oss av varandra, tycker jag mest att resultatet blir att alla skyddar sitt eget med liv och lem.
När det gäller politik kan nog de flesta vara överens om att det finns minst två sidor; den blå(bruna) och den röd(gröna). Båda sidor anser att de har rätt, oavsett vad det handlar om. Det finns naturligtvis vissa frågor som är mer inflammerade än andra (även om somliga frågor normaliseras i negativ bemärkelse, alltmer), men båda sidor är lika jävla självrättfärdiga. Till och med den sida jag själv föredrar anser sig vara så mycket bättre än den andra, trots att man är lika jävla trångsynt som sina motståndare.
Det är som att folk liksom vägrar att förstå och acceptera att det finns andra perspektiv än det egna, och att det är ok att tycka olika. I min värld är det ett alldeles otroligt obehagligt, trångsynt och obehagligt sätt att se sig själv och sin plats i världen.
Och det här med kommentarsfälten ska vi ju inte ens prata om. Det är som att i princip varenda människa har behov av att pådyvla andra den egna åsikten, och dessutom förutsätta att man själv har rätt. Oavsett vad det gäller. Det kan lika gärna handla om färgval på gardiner till en särskilt tapet, som det kan handla om problematik omkring ett husdjur, eller hur man tänker omkring invandring och integration – eller något annat.
Det var länge sen jag bestämde mig för att inte blanda i mig i politiska diskussioner online, eftersom jag brände ut mig på att diskutera med svansen till Sverigedemokraterna för ett antal år sedan. Överlag är jag rätt passiv i sociala medier. Jag tittar mest och skakar på huvudet åt hur påträngande somliga är i sina åsikter och värderingar. Det är som att de tror att de är navet universum roterar omkring.
Sociala medier föder ett ganska stort narcissistiskt ego hos de väldigt, väldigt många.
Jag finner det obehagligt, snudd på otäckt.
Och så tänker jag; men herregud, kan folk inte tänka själva? Jag har två frågor; måste folk söka bekräftelse online, och måste folk lägga sig i andras liv på ett så opassande sätt?
Men eftersom jag känner mig själv och min människosyn, så inser jag att nej – folk måste söka bekräftelse och folk måste lägga sig i på opassande sätt, eftersom möjligheten finns och de inte kan tänka själva utan bara följer strömmen.
Så jag tänker fortsätta följa mitt eget beslut och i så hög grad som möjligt undvika att blanda mig i några som helst diskussioner på sociala medier. Jag har till och från övervägt att lämna framför allt Facebook, men även jag faller föga och följer strömmen när det gäller att skapa och hålla kontakt med människor.
För jag vägrar att bli en sån där självrättfärdig person som tror att jag vet bäst och måste berätta för alla andra hur fel de har på det mest opassande sätt jag kan hitta på, enbart för att jag kan.