Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Idag är det tre veckor sedan jag fick min sista cellgiftsbehandling. Det är läge att fira, även om jag kommer att göra något särskilt alls. Men mentalt och känslomässigt kan man fira ändå. Dessutom kan man fira att det nu – i alla fall i min värld, är fullt möjligt att tänka att det är dags för återhämtning snarare än att genomlida bieffekterna av cellgifterna. Tacksamheten är oändlig.
Det är lite märkligt att tänka att jag för tre veckor sedan fick min sista cellgiftsbehandling. Då var jag så inne i hela karusellen att det kändes jättemärkligt att tänka på att inte behöva åka upp varje vecka för rengöring av picclinen. Det är lika märkligt att jag nu har återanpassat mig till att inte behöva åka iväg. Och på måndag måste jag anpassa mig igen, för då sätter strålningsbehandlingen igång. Då ska jag åka upp dagligen i flera veckor.
Men bortsett från strålningen, och den räknar jag inte riktigt med på samma vis som cellgifterna, för jag tror inte att jag kommer att reagera särdeles på det förutom de uppenbara brännskadorna jag kommer att få – så är det liksom dags för återhämtning.
Alltså, ni fattar inte hur extremt skönt det ska bli att inte vara så vansinnigt trött hela tiden. Ni fattar inte hur extremt jävla fantastiskt skönt det ska bli (och redan är) att den här tiden ligger bakom ryggen på mig. Jag har redan lagt det mesta där det hör hemma, vilket är i då-et. Det är inte längre min verklighet, och för det är jag alldeles otroligt tacksam.
Jag tror att jag redan har skrivit om det här med att man glömmer väldigt fort. När man är mitt i det är det svårt att föreställa sig möjligheten att det går att glömma, men det gör man. Jag har absolut ingen lust att uppehålla mig vid obehaget, vidrigheten och allt det giftigt onaturliga i att vara påverkad av gift.
Så vad händer, i mitt tillfrisknande och min återhämtning?
Tja, än så länge så har jag lyckats med konststycket att inte vara fullt så sjukligt och onaturligt trött. Bara det i sig är otroligt skönt, för den där onaturliga, giftiga tröttheten är fan inte att leka med. Nu är jag mest bara trött. Men jag kan nästan hålla mig vaken en hel dag, även om jag gärna blundar lite då och då. Hur tröttheten kommer att avta över tid – tja, det återstår att se. Men som sagt var; den är inte giftig eller sådär äckligt onaturlig längre.
Något som däremot är himla kul, även om det samtidigt tar lång tid, är att mitt hår faktiskt börjar ta sig. Jag frågade ju på läkarbesöket innan sista behandlingen när jag kunde börja äta mina vitaminer igen. En vecka efter behandlingen – och bland de vitaminer jag äter, är Stora hårkuren. Nu har jag ätit vitaminer i nästan två veckor, och jag tror tamejfan att Stora hårkuren gör nytta. Jag har ju haft turen att inte bli av med allt hår – det har ju funnits en tunn, gles stubb som sett jättelöjlig ut. Men den har funnits, och nu ser det ut som att det börjar komma upp mer hår, vilket gör att det till exempel inte ser fullt lika ljust ut som jag befarade.
Så håret känner jag mig på en och samma gång oerhört nöjd med, och oerhört otålig. Jag vill ha mitt långa hår, och det kommer att ta jättelång tid att nå dit!!! Här känner jag mig lite barnsligt otålig, faktiskt.
I övrigt har jag inte lyckats komma igång med yogan regelbundet. Men å andra sidan är det nästan ingenting som är som det ska just nu, och jag tänker att det kommer när det kommer. Jag håller ju också på och döstädar här hemma, och jag har märkt att jag har ett visst mått av energi varje dag. Överskrider jag det, måste jag vila i en eller två dagar, så det gäller att inte göra mer än jag faktiskt orkar – om jag vill göra något dagen därpå också.
Det är samma sak med hundpromenaderna. Vi har börjat gå lite längre – men inte varje gång, och inte varje dag. Men jag blir inte fullt lika trött av det som tidigare, och jag utgår från att det bara kommer att bli bättre och bättre hädanefter.
Jag erkänner mig otålig och något frustrerad över att jag inte kommit längre i återhämtningen. Men så måste jag påminna mig om att det har faktiskt bara gått tre veckor, och hade det varit en fortsatt behandling skulle jag ha fått den idag. Alltså kan jag kanske inte kräva så mycket av mig själv som jag ibland gör.
Sen får vi se hur jag reagerar på strålningen. En kompis som gjort det här reagerade inte alls (förutom brännskador och sönderstrålad på insidan), och vi har reagerat ungefär likadant på cellgifterna så jag tror inte att jag får någon stark reaktion på strålningen. Men det återstår att se, från och med nästa vecka.
Annat som har hänt – jag äggfastade i tre dagar. Min plan var att fasta längre, men eftersom jag har begränsat med ägg hemma (på grund av att Willys inte hade ägg till den hemleverans jag fick förra veckan) fick jag avbryta. Jag vill nämligen inte köpa ägg på svindyra Ica som ligger i närheten. Och ja, jag är snål. På sjukersättning behöver man vara det. Men för att återgå till ägg och mat – det var väldigt skönt att äggfasta. Jag ska göra om det igen, när jag inte behöver oroa mig över att inte ha tillräckligt med ägg.
Det jag märker är att jag fortfarande är mer hungrig än jag brukar. Det stör mig litegrand, men jag tänker att det förmodligen ger sig så småningom, det med. Däremot har jag inget sötsug kvar. Det har jag i och för sig förväntat mig – LCHF är bra på det viset, i alla fall för mig. Men visst är det väl märkligt att jag som är gammal sockermissbrukare, inte har något sötsug? 😮 😮 😮 Jag kan vara sugen på någonting, men inte något sött. Jag tror och hoppas att jag över tid kommer att associera socker med den här tiden, och inte vilja ha det bara därför.
Kontentan av det hela är nog att jag är otålig och smått frustrerad, samtidigt som jag är alldeles oerhört tacksam över att just cellgiftsbehandlingarna är slut. Jag är fortfarande trött, jag blir trött väldigt fort av väldigt lite ansträngning, men det värsta är förbi (biverkningarna av sista behandlingen).
Hädanefter kan det verkligen bara bli bättre.