Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Nu när mina cellgiftsbehandlingar är över är jag inte lika infektionskänslig, och inte heller lika trött. Kombinerat med ett alldeles fantastiskt väder var det helt klart läge att ge sig ut för att fotografera Tone. Innan vi gav oss iväg hade vi som vanligt ett långt samtal, som idag var av det allvarligare slaget.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur så många människor kan hysa så mycket hat mot saker de inte förstår sig på. Det är nämligen det jag är övertygad om är vad som ligger bakom allt hat mot minoriteter. Vi förstår inte hur det fungerar, vad det beror på, vi tycker att det är obehagligt, kanske till och med lite läskigt, vi vet inte hur vi ska bemöta eller hantera personer som inte motsvarar vår övertygelse om hur saker och ting ska vara – och så hatar vi, för det är liksom enklast.

Hör min uppmaning, gott folk – sluta hata, för helvete!!!

Jag fattar liksom inte poängen! På riktigt – jag förstår inte vad som blir bättre av att man envisas med att hata det man inte känner till eller förstår.

Jag är helt överens och med på att man inte måste gilla alla. Jag gillar inte heller alla, fast för mig är det mer på individnivå (utöver det faktum att jag inte gillar folk, rent generellt) – men jag hatar inte varenda kotte som påminner om individen. Men det är långt emellan att inte gilla någon, till att hata – och hota, och faktiskt kunna tänka sig att på fullt allvar, i verkligheten, göra en person illa.

Det här är ju, vad jag upplever det som, ett problem för de flesta minoritetsgrupper. Jag känner och har känt personer i flertalet grupper som kontinuerligt utsätts för hat och hot. Invandrare och funktionsnedsatta framför allt – och nu även en transperson.

Det är första gången jag hör Tone vara öppet orolig. Hon har turen att ha en alldeles fantastisk armé av bra folk omkring sig under den här resan, vilket gläder mig oerhört. Hon är också en sådär lite löjligt positiv person som alltid förväntar sig att allting ska gå bra. Det beundrar jag henne för, särskilt eftersom jag inte automatiskt är byggd så. Att höra henne uttrycka oro för sin egen säkerhet och uppleva en viss begränsning i hur och vart hon kan röra sig, enbart för att hon är den hon är, känns förjävligt.

Och återigen; jag fattar inte poängen med att hata på det här viset. Jag har aldrig förstått det. Jag fattar inte varför man nödvändigtvis måste hata människor från andra kulturer, varför man envisas med att hata personer med fysisk funktion som inte motsvarar den egna, varför man inte kan acceptera att folk har olika könsidentiteter och/eller olika sexuella preferenser – och så vidare i all oändlighet.

Nu finns det massor med saker att prata om när det gäller just det här, men jag varken kan eller ska ta upp allt i ett enda inlägg. Det som känns relevant och intressant just idag, är att på något sätt försöka ta upp vilka som har de här åsikterna, och hur lätt de sprids.

Jag tror att jag och Tone, och troligen många, många fler med oss, är överens om att de som sprider den här sortens hat är små, rädda människor som inte har lärt sig att bemöta olikheter på ett vettigt sätt. En del av dem är relativt smarta (inte supersmarta, men relativt smarta) och har lärt sig använda språket på ett sätt som låter flashigt och häftigt, men kanske egentligen inte är det, medan andra faktiskt är rätt blåsta och går på vad som helst som förstärker och bejakar deras världsbild som de med åtminstone viss sannolikhet har fått med sig hemifrån.

Hur bemöter man den här absurda dumheten? Jag har inget bra svar på det. Information verkar ju inte göra någon skillnad för de här nötterna? Är det fråga om inavel och att intelligensnivån av det skälet sjunkit ett antal snäpp, och de inte klarar av att tänka längre än näsan (eller snoppen, som måste vara väldigt liten) räcker? Är de helt enkelt bara så obildade att de inte har bättre koll? Eller har de inte lärt sig hemifrån att ha en trevligare, mer positiv världsbild och därför aktivt väljer att hata?

Jag har fan ingen aning. Det som är läskigt, särskilt om det sprider sig i en högre grad, är hatarna som tillhör den relativt smarta gruppen. De, likt Jimmie Åkesson, kan ju uttrycka sig på ett sätt som gör att jag i alla fall kan föreställa mig att flertalet mindre bemedlade när det gäller förståndet, lätt blir imponerade och köper det de säger utan urskiljning. Och det ser vi ju klart och tydligt hur det gick (gällande Åkesson, alltså) i hur samhället och mentaliteten (särskilt online) ser ut idag.

En av de saker jag har svårt att förstå med allt detta hat, är varför alla de här individerna tror att de har rätt att lägga sig i andras sexuella läggning och preferenser, könsidentitet, vilka som har rätt att älska och bli älskade (funktionsnedsatta personer), hur folk rent generellt väljer att leva sina liv. Jag tycker att det är jättemärkligt att det finns de som anser sig ha rätten att döma och dessutom agera på sin dom, när de faktiskt inte har med saken att göra.

Den här hatfulla mentaliteten som vi har i samhället idag är extremt obehaglig. Det är en av anledningarna till att jag personligen vill ha så lite som möjligt med samhället att göra, och därför allra helst skulle vilja bo ute i skogen med folk på mer än armlängds avstånd. Och även om jag av uppenbara skäl inte kan relatera, så kan jag sympatisera med och förstå Tones nyväckta oro för sin säkerhet när det gäller vart i det faktiska samhället hon befinner sig, vilken dag och tid på dygnet, och framför allt – vilka hon kan tänkas råka på.

Jag har inte ett enda bra svar på hur man ska bete sig för att förändra just mentaliteten hos folk. Jag tror att det är svårt att förändra en gruppmentalitet som sitter så hårt. Det jag tror är lättast är att se till att alla barn fostras i en sympatisk och empatisk anda – men vem bedömer vad som är det? Och även där är det svårt, med tanke på att så många vuxna har så extremt korkade idéer för sig, som i alla fall inte jag vill se att de för över till sina barn – men det är ju så det funkar. Och med tanke på att (i alla fall i mina ögon) det är så vansinnigt hög procent av befolkningen som är seriöst korkad och inte har lust eller förmåga till självinsikt och utveckling, så är sannolikheten att en vettig, varaktig förändring sker inte särskilt trolig. I alla fall inte inom ett par, tre livstider – minst.

Det här blev inte så mycket om Tone idag, men vi var faktiskt ut och fotograferade. 😀 Idag var första gången på flera månader som vi faktiskt åkte iväg, och vi återvände till Kopparlunden där vi var första gången jag fotograferade henne. Ta gärna en titt och jämför henne då och nu – visst är det en alldeles enorm skillnad. 😮

Jag kommer att träffa Tone igen om någon månad eller så – håll utkik, så du får se vad som har hänt sedan idag! ♥