Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Idag är det två veckor sedan jag fick min sista strålbehandling. Livet börjar så smått att plana ut – i alla fall stressen. På det stora hela mår jag rätt bra, men jag är fortfarande trött. Jag tänkte ägna det här inlägget åt, dels för min egen skull, men även om det finns någon annan som har intresse av det, att berätta lite om hur det ser ut just nu.
Jag tror att jag kommit undan relativt lätt i vad som går sönder i kroppen av framför allt cellgifterna – faktiskt. När effekterna av den sista cellgiftsbehandlingen klingade av, märkte jag att jag hade tappat en del muskelstyrka i lår och armar. Mest märktes det när jag gick uppför trapporna till tredje våningen, och när jag skulle resa mig från en stol. Sånt där man inte tänker på till vardags, men som nu blev väldigt tydligt.
Annat jag märker det på är att min syn har förändrats. Jag kan inte riktigt säga hur, men den har det. Och så förstås att jag är och blir trött – och jag märker i och för sig att jag reagerar lite annorlunda på när jag sover för lite. Det är också något som har förändrats – jag klarar inte alls lika “mycket” sova-för-lite nu, som innan.
Strålningen har jag också klarat mig rätt lätt ifrån. Det har hänt ett par smärre förändringar i huden – jag fick en leverfläck på undersidan av det opererade och strålade bröstet, men den håller på att försvinna nu. Jag har också pigmentförändringar, en stor, ljus fläck i armhålan och hela vårtgården på det strålade bröstet är betydligt ljusare än tidigare.
Utöver det har jag varken blivit särskilt röd som vissa blir, inte svullen, inte öm (utöver skavande bröstvårta, men det gav sig rätt fort, det med), inte någonting, egentligen. Och det trots att jag vissa dagar nästan glömt bort att smörja med kortisonsalvan jag fick utskriven.
Det är liksom bara att tacka och ta emot.
Det jag upplever som störigt är just tröttheten, och att det mesta är väldigt obalanserat just nu. Ena dagen är jag piggare och orkar ta för mig mer saker, gå längre promenader med hunden, göra saker här hemma. Andra dagar är jag supertrött, trots att jag sovit bra/länge, och orkar inte med någonting. Det här är verkligen jätteirriterande, men min förhoppning är att även det planar ut och ger sig så småningom.
Det är en tid av allmän fysisk obalans, att försöka klura ut vad tusan som har hänt i kroppen, hur jag fungerar rent fysiskt, nu efter alla behandlingar. I skallen mår jag rätt bra, även om tröttheten gör att jag vissa dagar känner mig lite mer blödig och gråtmild än jag normalt skulle. Men det får vara så – och konstigt vore det väl annars, kan jag tycka.
Det känns lite märkligt, att tänka tillbaka på att jag utsatts för gifter och strålning under ungefär ett halvårs tid. Enormt påfrestande för kroppen har det varit, men jag är verkligen enormt tacksam över att det inte var värre. Att jag inte varit en av dem som ligger och spyr, blir sängliggande, får feber och blir inlagda… Det verkar så extremt jävla asdrygt, i jämförelse med hur det var för mig.
Såhär i efterhand känns det ganska precis som jag tänkte om det här innan; det här är/var en bump in the road. Sjukligt irriterande att behöva vara med om, men faktiskt inte mer än just – en bump in the road. Nu har jag kommit ut på andra sidan, och bortsett från alla de här förändringarna och allt jag lärt mig, så kan jag liksom återgå till MITT liv igen. Fi fan, vad det är värt mest i hela universum. ♥
I övrigt kan jag säga att håret växer så det knakar. Jag har naturligtvis ingen svallande man, men det växer faktiskt rätt fort. Det ser ut att bli rätt tjockt också, till min stora glädje. Dock är det alldeles för tidigt att färga – det får vänta åtminstone till hösten. Men min egen hårfärg är så tråkig och ful att jag smäller av. Jag vill ha mitt brunsvarta hår igen!
När det gäller yogan, så är längden och intensiteten på mina pass helt beroende av dagskick. Just nu gör jag min yoga rätt sent på kvällen när jag börjat piggna till, och ett par dagar har jag gjort ett längre pass – såsom jag vill. Men vissa dagar orkar jag inte det, och då får det vara så. Vissa dagar orkar jag inte göra någon yoga alls, och då får det vara ok, det med.