Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Jag hade tänkt sätta ett annat namn på det här inlägget, men det slog mig att vad det åtminstone delvis handlar om är vad som varit på ett visst sätt före cellgifterna, och som nu, drygt ett år efter min sista cellgiftsbehandling, är på ett annat sätt. En sådan sak är hur jag hanterar värme.

Jag har i hela mitt liv varit väldigt intolerant mot värme. Jag blir trött, trög, långsam, tankeverksamheten går ner till lägsta möjliga nivå (vilket är extremt irriterande för en person som är van vid att ha rätt höga hastigheter i hjärnkontoret), kroppen blir trög, långsam, jag sväller, känner mig fet, dallrig, jag blir extremt varm inuti kroppen, och det tar väldigt lång tid för kroppen att svalna när den väl har blivit varm.

Sommaren är således inte min favoritårstid. Jag föredrar lägre temperaturer, men inte vinter. Låt oss bara konstatera att hösten är min absoluta favoritårstid.

Redan förra året märkte jag dock en viss skillnad i hur jag reagerar på värme. Nu var det bara varmt under ett par veckor i början av sommaren, så det kändes osäkert att säga att “nu är det såhär”, men jag tyckte inte att jag blev fullt lika varm, jag tyckte inte att det var fullt lika jobbigt. Dessutom var jag så ny som färdigbehandlad att kroppen var helt ur fas med sig själv.

Nu sitter jag tidigt som fan på morgonen (eftersom det snart är sängdags för mig, med min dygnsrytm) och är lite smått fascinerad över att det finns ett före och efter cellgifterna, när det gäller just detta.

Jag trodde och hoppades lite lätt att allt mitt obehag omkring värme skulle ha försvunnit och blivit bättre, men det har det dessvärre inte gjort. Jag blir fortfarande extremt trött, sur, grinig, trög, långsam, omotiverad, passiv och så vidare.

Den största skillnaden är att jag inte svettas på samma sätt som jag gjorde innan cellgifterna, och jag blir inte heller lika varm “genom märg och ben”, såsom jag blev tidigare.

Jag har funderat över hur det här kan komma sig, och jag har två alternativ;

Antingen har cellgifterna ställt om mitt inre termostat, så att just hur jag hanterar olika temperaturer funkar annorlunda nu – det råkar ju också vara så att jag fryser mer och vid högre temperaturer nu, än innan cellgifterna.

Ett annat alternativ är att min kropp tycker att den har stått ut med cellgifter, så lite värme är väl ingenting.

Jag håller ingen koll på hur det ser ut på andra ställen i landet, men här, där jag bor, har vi haft rejält varmt den senaste dryga veckan (tror jag – håller inte räkning där heller). Jag märker att medan jag å ena sidan inte reagerar fullt lika illa när det gäller att kroppen blir sådär otäckt varm, så är det inte mycket annat som har förändrats. Jag blir fortfarande extremt trött, sur, grinig, omotiverad, långsam, trög, och så vidare.

Där andra blir höst-, vinter- och eventuellt vårdeprimerade, blir jag sommardeprimerad och negativt påverkad i största allmänhet.

Jag tror att problemet skulle vara mindre om jag bodde annorlunda. Jag bor i ett trevåningshus byggt på 40-talet om jag inte missminner mig, på tredje våningen. Vi har oerhört dålig ventilation i hela huset, och flera av oss som bor högst upp har ingen som helst skugga på endera sidan (jag har fönster åt två håll). Det blir alltså skitvarmt inomhus, vare sig man har fönster och balkongdörren stängda eller ej.

Förra året satte jag upp fönsterfilm man använder i bilar för att skydda mot sol och värme i alla fönster, i förhoppningen om att det skulle hjälpa. Förra året tyckte jag inte att det gjorde så stor skillnad, men det hade redan hunnit bli relativt varmt när jag satte upp det. Nu i år märkte jag att det tog längre tid innan det blev riktigt varmt inne, men nu ÄR det flera grader varmare inomhus, än jag är ens i närheten av att vara bekväm med.

Och för dig som undrar; jag har för tillfället ca 26 grader varmt i köket, något svalare i vardagsrummet (än så länge). Jag har haft alla fönster på glänt och balkongdörren på vid gavel sen tidigt igår kväll, för att försöka vädra ur och få ner temperaturen. Igår morse, hela dagen och större delen av natten har det varit 27 grader inne.

Det är inte ok.

För att det ska vara lättare att hantera värme behöver jag ha någonstans där jag kommer undan. Det gör jag inte – överhuvudtaget. Visst, jag har fläktar, men de svalkar inte utan flyttar bara runt luften (och allt damm och all hund-/kattpäls). Dessutom får jag ont i kroppen om fläktarna blåser rätt på mig – för att inte tala om att de dundrar något rent otroligt.

Och jag tror att det är det som stör mig så oerhört. Att jag inte kan komma undan, när jag vet att det finns folk med betydligt svalare hemman än jag, som har AC, som bor så att de kan gå ut och sitta i skuggan under ett träd i trädgården, och så vidare.

När man reagerar på värme såsom jag gör, och bor mitt i stan utan bil, är det inte ett alternativ att GÅ till en badplats. Det är alldeles för varmt för både mig och hunden att gå så långt (och det är egentligen inte särskilt långt).

Tro mig, jag hör själv hur gnällig jag låter. Det här är dessutom samma visa jag häver ur mig varje sommar för var och en som (inte) vill lyssna. Men jag måste göra av mitt dåliga humör nånstans, och i år försöker jag göra det genom andra kanaler än att konstant gnälla på Facebook.

Sommaren är den tid på året där jag ägnar mig åt att sitta av tid. Och jag gör verkligen det. Just nu skulle jag verkligen, verkligen vilja ha en bil så att jag kunde ta med mig min hund på lite äventyr tidigt som tusan på morgonen (som jag gjorde med min förra hund), så att vi åtminstone kommer iväg och får se nåt annat.

Och ja, jag ska sluta gnälla nu. 🙂