L O A D I N G
blog banner

Bröstcancer

Cancer är ett ord som jag tror är alldeles otroligt laddat för väldigt många människor. Jag tror att många ganska automatiskt förknippar det med svår sjukdom och död. Så kan det naturligtvis vara – jag har själv förlorat flertalet familjemedlemmar i just cancer. När min pappa dött av sin cancer började jag tänka att frågan inte längre var om, utan snarare när och vilken form av cancer jag själv skulle drabbas av.

Nu vet jag.

Sommaren 2022 hittade jag en knöl i bröstet, och fick omedelbart panik. Den höll i sig ungefär ett dygn. Under det dygnet tänkte jag att om jag inte berättar det här för någon, om jag låtsas som att den där knölen inte finns där, så kommer den att försvinna av sig själv.

Så var naturligtvis inte fallet. Den fanns kvar när jag vaknade. Och efter ett tag stod jag inte ut, utan ringde ett par vänner som själva haft bröstcancer. De är väldigt nyktra och rationella av sig, och sade att jag skulle ringa Bröstenheten och kolla upp den här knölen.

Jag ringde, och sedan tog det flera månader innan jag fick tid för mammografi, biopsi och magnetröntgen. Efter det gick allting väldigt fort. En träff med kirurg som upplyste om att jag hade en tumör – tack och lov av den vanligaste sorten (ductal) och dessutom med hormonmottagare. Det tog inte ens en vecka, så hade jag inte längre en tumör. Kirurgen som opererade var väldigt nöjd med att ha fått ut allt.

Efter ett par, tre veckor var det nytt läkarbesök där jag fick reda på att jag (på grund av jag är så ung (allt är relativt – även ålder?)) skulle få genomgå en cellgiftsbehandling med efterföljande strålning och antihormonell medicinering under ett antal år, för att förebygga att en ny tumör uppstår.

Ni anar inte vad sur jag var. I mitt huvud var jag redan klar med det här – jag hade inte ens trott att jag hade en tumör! Nu skulle jag behöva gå igenom flera månaders tuffa cellgiftsbehandlingar, tappa håret och må urkasst. Det är lätt att hålla sig för skratt, kan jag säga.

Nu råkar jag vara envis som en gnu, och dessutom ha en väldigt positiv grundinställning till det här. I skrivande stund sitter jag kvällen innan min sista cellgiftsbehandling och är extremt nöjd med att det snart är färdigt, att håret kommer att börja växa ut ordentligt snart (jag har haft turen att inte tappa allt), att jag snart kommer att må bättre och bättre. Jag bestämde mig tidigt för att ha den inställningen, och det har hjälpt mig oerhört mycket.

Därför kommer jag förmodligen inte att skriva så jättemycket om det här med bröstcancer. Det jag däremot kommer att göra är att publicera de listor jag skrivit över de biverkningar jag haft under varje behandlingscykel (tre veckor). Detta för att du som står inför en sån här behandling ska kunna skapa dig någon slags bild av vad du har att förvänta dig. Det finns vissa biverkningar som mest är lite småtöntiga, andra som är rätt dryga, och så finns de som varit fruktansvärt obehagliga och faktiskt rätt otäcka. Jag har till exempel skrivit ett blogginlägg om den allra vidrigaste biverkningen som jag kallar celltrötthet – läs om det här.

Jag har också skrivit ett blogginlägg med lite tips och råd för dig som ska ge dig in i det här. Det kan du läsa här. Ett annat inlägg skrev jag med lite diverse funderingar omkring det här med att genomgå en cellgiftsbehandling, vilket du kan läsa om här.

Så fort biverkningarna efter den här sista cellgiftsbehandlingen börjar ge sig, så kommer jag att lämna det här bakom mig. Jag har redan mer eller mindre förträngt det som redan varit – i mitt huvud är jag redan färdig med allt det här. Jag kommer att satsa på att bygga upp min hälsa och mitt fysiska mående igen, att få håret att växa (jag gillar och trivs inte att ha såhär lite hår), och att skapa ett nytt liv med allt jag lärt mig under de här månaderna. Min plan är att förpassa allt det här till , och göra mitt bästa för att leva i nuet.

För jag skulle ljuga om jag sade att det är lätt eller roligt. Jag tror att jag kommit rätt lindrigt undan, men det innebär inte att det på något som helst vis är kul. Det är vansinnigt jobbigt – men jag tror att man tjänar på att påminna sig själv om att det är en begränsad tid. Det har ett slutdatum, och sedan är man färdig.

Till slut vill jag passa på att önska dig lycka till med din cellgiftsbehandling – du fixar det här! Jag tror på dig. ♥