Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Att genomgå en cellgiftsbehandling är en dans på rosor. Eller nja – det beror väl på hur man ser det. Det är i alla fall ingen trevlig upplevelse. Inte heller går den att beskriva för någon som inte upplevt det själv – allt är så extremt onaturligt att det inte finns några referensramar om man inte själv gått igenom den här typen av behandling.
När man hör begreppet cellgifter är det lätt att tro att det är jätteavancerat.
Så är det inte.
Faktiskt så är själva behandlingen extremt tråkig. Man får sitta på en sjukhussäng, och så får man dropp i en infart. Min sitter i armen (piccline) – jag tror det är mindre vanligt numer med de mer avancerade varianterna som opereras in vid nyckelbenet.
Men det är precis det – jättetråkigt under en eller ett par timmar, med dropp. That’s it. Ja, träsmak i arslet får man (jag) också.
Fem gånger av sex har jag haft sällskap, och jag rekommenderar det å det starkaste. Då kan man i alla fall ha någon att prata bort tiden med. Jag har turen att ha en alldeles fantastisk väninna som kör mig till och från alla mina behandlingar (och alla andra grejer jag gör däruppe), och hon håller mig sällskap under tiden.
Allt som har med själva behandlingen att göra är väldigt odramatiskt och kliniskt. Man blir omhändertagen av en sköterska som gör rent picclinen (om du har en sån), sätter droppet och kollar till dig då och då. Det är absolut ingenting att vara nervös eller rädd för – det är verkligen bara urtråkigt. Har du ingen med dig – ta med en bok, eller strötitta på tv’n som förhoppningsvis finns på rummet.
Det intressanta (!) händer liksom inte under behandlingen. Det som är intressant – och jävligt påfrestande är det som händer däremellan. Har du en piccline får du åka upp en gång i veckan för rengöring av den. Utöver det är det bara att stå ut med biverkningarna som är som mest intensiva under första veckan direkt efter behandlingen. Under andra och tredje veckan av varje cykel kommer du att må lite bättre för varje dag, tills det är dags igen.
Jag ska inte ljuga. Det är ett helvete. Vissa dagar gråter man av utmattning och för att den fysiska påfrestningen aldrig tar slut (känns det som just då). Andra dagar är det jobbigt, men känns ändå hyfsat ok. Med stor sannolikhet kommer du att upptäcka att det finns biljarder med olika sorters trött som du aldrig upplevt tidigare.
Det bästa råd jag kan ge dig är att envisas med att ha en så positiv inställning till det här som du kan. Jag inser att det kan vara svårt, beroende på diagnos, prognos, hur bra du är på att hantera motgångar, och vad du har för inställning till livet sådär i största allmänhet. Men försök – det underlättar oerhört.
Och du – även om det är ett sjujävla tufft sätt, så kommer du att lära dig massor om hur du fungerar, vad du tycker är viktigt i livet, vilka relationer du vill underhålla och vilka du kan skippa helt – och förmodligen massor med intressanta saker.