Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
När jag upptäckte knölen i bröstet som visade sig vara en tumör, fick jag panik. Jag målade upp skräckscenarier i huvudet och mådde pyton – i ungefär ett dygn. Sedan stod jag inte ut längre, utan ringde en kompis som haft just bröstcancer. Hon har en väldigt nykter och rationell inställning till det mesta, och i och med det samtalet bestämde jag mig för att inte oroa mig förrän jag faktiskt visste vad det var för något.
Det gjorde jag inte heller. Jag övertygade mig själv om att det förmodligen var en fettknöl eller möjligen något hormonellt, som skulle försvinna av sig själv. Nu försvann ju inte knölen, och till slut var det dags för mammografi – och väl där blev jag orolig, eftersom läkaren som gjorde biopsin tyckte att det såg väldigt konstigt ut.
Spola framåt några veckor, till när jag träffade narkosläkaren. Jag har en stark fobi mot masker över ansiktet – jag kan inte andas. Därför satt jag och grinade i ren panik under vårt samtal. Det var dock en bra och förstående läkare, och vi gjorde upp en plan för att narkosen skulle gå så smidigt som möjligt.
Den läkaren sade något till mig som jag tagit mig med under hela behandlingstidens gång. Han sade att det sinnestillstånd man går in i narkosen med, kommer man också ut ur narkosen med – ofta förstärkt. Därför är det bättre att försöka hålla sig så positiv som möjligt, för att undvika att gå runt och må dåligt efteråt.
Av helt andra skäl har jag ägnat många, många år åt att träna min hjärna i att tänka positivt och att alltid försöka hitta något positivt att hålla fast i, även i tunga motgångar. Den mentala träningen har varit till enormt stor nytta under hela den här resan.
Nu har jag i och för sig turen att ha fått väldigt positiva besked, och det har naturligtvis hjälpt till. Min tumör var av den vanligaste sortens bröstcancer (ductal) med hormonmottagare, kirurgerna fick ut allt, och jag anses vara ung (!) vid 47 års ålder – så den behandling de ger mig är enbart i förebyggande syfte.
Får man andra, tyngre och svårare besked – ja, då hyser jag all sympati och förståelse för att det kan vara jobbigt att se något positivt i det här.
Jag skulle dock vilja rekommendera att man så långt det är möjligt, försöker ha och bibehålla en så positiv inställning man kan. Det underlättar oerhört när allt känns som värst under behandlingstiden. Det innebär dock inte att man måste vara positiv och skitlycklig varje sekund – tvärtom. Man kan ha två mindsets i huvudet samtidigt.
Jag har haft min positiva inställning som ett paraply som sträcker sig över hela behandlingen och långt, långt framåt i tiden. Samtidigt har jag tillåtit mig att vara gnällig, sur, grinig, arg och ledsen i de stunder där det behövts. Och tro mig – det har behövts.
För det är inte alls kul att gå igenom det här, oavsett hur positiv man är. Och det måste få vara ok att känna så – men jag tror att man gör sig själv en björntjänst om man låter det ta över fullständigt.
Saker jag ansträngt mig för att hålla fast vid, som gjort att jag kunnat ha mitt positiva paraply är bland annat att även om det är en jobbig och påfrestande behandling, så är den tidsbegränsad. Det handlar om cirka tre och en halv månad av cellgifter, och därefter si och så många veckor med strålning (för mig blir det fyra veckor).
Sedan är det liksom klart – och ser man på det i relation till ett helt liv, är det faktiskt inte särskilt lång tid. Det gör inte upplevelsen roligare, men det underlättar litegrand, även när man befinner sig mitt i och har sina sämsta dagar.
Jag har också ansträngt mig för att hitta hållpunkter i vardagen, som gör att det blir lättare att räkna ner till nästa behandling. För varje behandling man har bakom sig, är det färre man har framför sig. Det var extra lätt över jul och nyår, eftersom det var så tydliga hållpunkter. Men jag har också använt mig av de tider jag haft för rengöring av picclinen (infarten i armen) som varit varje vecka mellan behandlingarna.
Ett annat sätt är att planera framåt inför livet efter behandlingen. Runt jul och nyår satt jag och planerade inköp av kepsar och hattar inför bland annat sommaren, men också för att dölja håret när det är som fulast under utväxten. Jag har självlockigt hår och misstänker att det växer ut så igen – dessutom min naturliga hårfärg som jag inte sett sen jag var runt tretton år gammal. Jag ser redan nu att det kommer att bli ljust, och fläckvis kritvitt (som det redan börjat bli för en drös år sedan), vilket inte känns skitkul eftersom jag föredrar att ha riktigt mörkt hår.
Jag har också planerat hur och när jag ska börja äta normalt igen, när jag ska få ordning på min yoga igen, när jag ska börja ta mina vitaminer, jag har bokat en tid för den tatuering jag ska belöna mig själv med, jag planerar för hur skönt och roligt det ska bli att orka gå längre promenader med min hund – och så vidare.
Viktigt att tänka på – i alla fall för mig personligen, är att inte placera sig i och fastna i en offerkofta på grund av allt det här. Det kan vara lätt hänt, beroende på inställningen hos de man har omkring sig. Jag har haft tur även där – de flesta av de jag har omkring mig är nyktra, rationella och samtidigt förstående, men de tycker inte nödvändigtvis synd om mig. Jag tycker själv inte särskilt synd om mig själv, bortsett från när jag mått som allra, allra sämst.
Hur man gör med den här saken är fullständigt upp till en själv. För mig har det varit viktigt – är viktigt fortfarande. Men jag har personliga skäl till att envisas med att ha en positiv inställning, och jag har jobbat extremt hårt under många, många år på att träna min hjärna att bibehålla det positiva paraplyet. Det funkar för mig, men kanske inte gör det för någon annan. Mitt råd är dock att hitta ett sätt att förhålla dig till det här, där du kan känna att det finns något positivt med det. Om inte annat så kommer du att lära dig enormt mycket om dig själv och hur du fungerar under resans gång, och bara det i sig är en stor, fet WIN i min bok. ♥
Det finns en jättebra bok man kan läsa, om man vill börja träna på att ändra sitt mindset överlag. Läs Don Miguel Ruiz bok the Four Agreements (finns på svenska också), så förstår du vad jag menar.