L O A D I N G
blog banner

Samtalspartner

Det kan nog vara väldigt skönt att ha en familj man kan få stöd av under hela behandlingen (även om jag personligen tyckt att det varit extremt skönt att inte ha det), men något som åtminstone jag tycker är mycket viktigare är att ha tillgång till någon som gått igenom samma sak och faktiskt kan relatera till det du upplever.

Jag har haft turen (i oturen) att känna flera personer som gått igenom samma behandling som jag. Det är naturligtvis trist för dem, men otroligt bra för mig. Jag har nämligen haft lyxen att ha någon som förstår och vet precis, exakt, vad jag pratar om och hur jag mår i vilken situation som helst. Det är en person som orkat lyssna på allt mitt gnäll, som känt igen sig och bekräftat precis, exakt allt jag upplevt. Även de mest intima, pinsamma detaljerna. Det är också en person som jag kunnat prata om annat med, när vi båda tröttnat på att prata om cellgifter.

Detta är guld värt.

Alla kanske inte har samma tur att ha en eller flera vänner/bekanta i sin umgängeskrets som gått igenom det här. Men det finns ju resurser – Facebookgruppen jag är med i har varit och är fantastisk. Något som jag inte vet om det existerar någonstans, men som skulle kunna vara ett alternativ, är någon form av mentorprogram på Onkologen.

Fördelen med detta är just bekräftelsen och förståelsen. Eftersom hela upplevelsen är så vansinnigt onaturlig, går det inte att beskriva på ett begripligt sätt som någon som inte varit med om det kan relatera till – det finns liksom inga referensramar. Det är alldeles otroligt skönt att prata med någon som vet, även om det lätt blir så att man hamnar i “klubben för oss som gått på cellgifter”.

En annan fördel med att ha en sån här person, särskilt om de bor i närheten, är att de förmodligen också är villiga att ställa upp på att hjälpa dig att hämta hem grejer från Apoteket som du behöver akut (exempelvis till förstoppning), eller köpa hem något annat du behöver eller vill ha (till exempel snabba kolhydrater av något slag).

Ett annat perspektiv på det här är att du väldigt snabbt kommer att inse vilka människor du vill ha i ditt liv. Cellgifterna kräver så extremt mycket av din kropp att du inte kommer att orka med särskilt mycket social interaktion. Jag har valt att ha tre personer på nära håll, och har inte känt att jag behöver ha mer än så. Jag bor ensam med min katt och min hund, och är faktiskt jävligt glad för det. Tror inte jag skulle ha velat ha någon person här hemma, utan har uppskattat att få vara ifred. Det enda jag kan känna att jag saknat, är att ha någon som kunnat hjälpa mig med hundpromenader.

Men personerna jag haft med mig under hela resan har varit guld värda. En samtalspartner, en chaufför/sällskapsdam, en hundvakt. De har varit värda hela universum i kubik och kvadrat, och jag har inte tillräckligt många ord att beskriva hur mycket det har betytt för mig.

Så mitt råd till dig är – om du inte redan känner någon som varit med om det här, försök att hitta en sådan person. Jag kan inte tillräckligt starkt uttrycka hur viktigt det är att ha någon med personlig erfarenhet som bollplank.