Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Att gå på cellgifter är ingen dans på rosor. Jag tror att jag hade turen att vara en av de som kom relativt lindrigt undan. Med tanke på hur jobbigt jag har tyckt att det här har varit, törs jag inte riktigt tänka på hur jobbigt det måste vara för de som drabbas hårdare än jag. Tröttheten är en av de mest ihållande och påfrestande biverkningarna – tycker jag.
Något du kommer att upptäcka är att det finns oändligt många sorters trötthet. Tröttheten du kommer att uppleva genom cellgiftsbehandlingstiden – oavsett vilken sort, är fullständigt onaturlig och extremt påfrestande för kroppen (oavsett hur hårt/lätt du drabbas). Jag tror att tröttheten är den allra jobbigaste biverkningen, eftersom den är kontinuerlig och aldrig släpper helt och hållet.
Dock ska vi göra skillnad på det som vården kallar fatigue, och de övriga olika sorters trött som liksom ingår i den här upplevelsen.
Fatigue
Fatigue är den trötthet som kommer att följa dig genom hela cellgiftsbehandlingen. Du kommer att vara mer eller mindre konstant trött – hela tiden. Sömn hjälper inte nämnvärt, utan du kommer att uppleva en fysisk och mental trötthet du aldrig trott var möjlig. Under första veckan efter en behandling kommer du att troligtvis att vara extremt trött som en direkt effekt av cellgifterna, men under andra och tredje veckan är du mest bara – trött.
Den här sortens trötthet går dock att hantera, om man är smart. Saker man väldigt snart lär sig är acceptans inför det faktum att dagskicket är det som styr. Det kommer att bli väldigt tydligt att det du orkade igår, kanske du inte orkar idag – och det är ok.
Det rekommenderas att man så långt det är möjligt försöker vara fysiskt aktiv för att motverka sin fatigue. Jag lyckades med det under mina tre första behandlingar – jag praktiserade yoga så ofta jag orkade, vilket var mer eller mindre dagligen, med undantag för några dagar här och där, när jag helt enkelt inte orkade. Detta blev betydligt sämre under de tre sista behandlingarna, eftersom den allmänna tröttheten blev mer intensiv under längre tid. Jag har fått nöja mig med att orka praktisera en till tre dagar med någon veckas mellanrum. Promenaderna med hunden har varit pinsamt korta under hela behandlingstiden, med undantag för någon enstaka gång när jag orkat gå lite längre än runt kvarteret. Försök hitta något du själv tycker om att göra, och var snäll mot dig själv de dagar det inte funkar.
Det är verkligen bara att gilla läget och acceptera det din kropp säger att den orkar. Jag avskyr verkligen det där med att “gilla läget”, men det är som det är.
Biverkningströtthet
Det här är den trötthet som är en direkt effekt av cellgiftsbehandlingen. För mig har den (och övriga biverkningar) oftast slagit till efter cirka tre dagar. Jag har fått mina behandlingar på torsdagar, och de mindre (ofta rätt töntiga) biverkningarna har börjat redan på kvällen, men trötthet och andra större, mer invasiva effekter har slagit till rejält framåt söndag/måndag.
Jag kan säga på en gång att det inte finns någonting med det här som är naturligt. Redan efter femte behandlingen märkte jag att jag börjat förtränga det mesta in i en dimma som jag inte vill utforska närmare. Men jag ska berätta lite kort om ett par sorters trötthet som varit extremt påfrestande – och det är bara ett par varianter av alla sorters trött jag upplevt under min behandlingstid.
Celltrötthet
Det här är den absolut vidrigaste bieffekt jag har upplevt. Den var inte bara obehaglig, utan rent ut sagt otäck. Min kropp mer eller mindre upphörde att fungera under fem dagars tid. Jag kunde knappt röra mig. Det kändes som att varenda cell i hela kroppen lagt sig på rygg och mer eller mindre dött. Jag märkte det genom att jag för första gången i mitt liv kunde känna avsaknaden av rörelse och aktivitet i hela kroppen. Det kändes som att till och med blodet stod helt still. Vid något tillfälle under den veckan (efter andra behandlingen) satt jag hemma och funderade över om det är såhär det känns att dö långsamt.
Jag har skrivit mer om detta i ett blogginlägg som du kan läsa här.
Bra att veta är att det här inte går att göra något åt. Den här vidriga tröttheten är det bara att genomlida och hitta strategier för att hantera. För mig fungerade det (för att lyfta en miljondels millimeter) att trycka i mig absurda mängder kolhydrater. Jag äter LCHF (som ger långsam energi) i vanliga fall, så det tog verkligen emot av det skälet, men det var liksom bara att acceptera att min kropp behövde extremt snabb energi för att fylla på, när cellgifterna sög ur all befintlig energi och mer därtill, inom loppet av i förrgår.
En matta av trötthet
Efter femte behandlingen upplevde jag en annan extremt märklig trötthet. Det var som att vara iförd en heltäckande våt- eller latexdräkt som gav ett jämnt tryck av onaturlig trött över hela kroppen. Jag kan inte förklara det på något annat sätt – ja, möjligen om du liksom jag är extremt värmeintolerant, och också upplever höga temperaturer kombinerat med hög luftfuktighet som ett konstant tryck mot huden. Skillnaden är att det här gick djupare – kanske 1 – 1,5 centimeter in i kroppen, och i stället för värme så var det just en onaturlig trötthet, som en jämn matta som ligger som ett jämnt tryck mot kroppen under ungefär fem dagar (för min del).
Den här sortens trötthet lyckades jag inte göra något åt. Det var också bara att gilla läget och stå ut under de cirka tio dagar det höll i sig. Den här tröttheten var mer komprimerad och intensiv än tidigare, för när det väl vände så mådde jag bättre än jag gjort på länge. Notera att “bättre” är i jämförelse med innan, inte med hur vi mår bra i normala fall.
Dygnsrytm
Min naturliga dygnsrytm är mer eller mindre precis tvärtom än de flestas. Jag är nattmänniska in absurdum, och har jag ingen tid att passa på morgonen eller dagen, går jag oftast och lägger mig när morgonpigga människor börjar gå upp (runt fem på morgonen). Jag går hemma med sjukersättning, så för mig är det inga problem att leva så. Under behandlingstiden har jag noterat att jag mådde något bättre framåt kvällen och natten, så jag satt gärna uppe länge bara för att känna mig lite bättre.
Mitt råd är att ta vara på tiden där du känner dig i alla fall lite bättre, även om det är på “fel” tid för dig i vanliga fall.