Me gusta pensar en cosas. También me gusta cuestionar las cosas – a veces solo por el simple hecho de hacerlo.
Me empollé en algunas cosas. Otras cosas en las que no estoy muy interesado.
También me he convertido en tía del cambio climático., a pesar del mío hasta ahora, en el contexto, edad temprana.
En este blog puedes leer la mayor parte de lo que encaja en mi mundo de pensamiento.. De la crítica social a la belleza 40+ a historias vergonzosas para…
Bienvenidos! 🙂
Man kunde ju tycka att jag borde vara van. Vid det här att vara isolerad, menar jag. Jag lever på sjukersättning, och går således hemma om dagarna. Jag träffar inte folk särskilt ofta i vanliga fall heller, men såhär i pandemitider blir det ju löjligt. Jag träffar max två personer i veckan – resten av tiden spenderar jag tillsammans med mina djur. Och för all del, jag älskar mina djur. Men den intellektuella utmaningen uteblir i viss grad, hur mycket jag än älskar dem.
Och nu har det gått så lång tid att jag finner mig själv i ett mentalt tillstånd där jag börjar reta mig på saker. Sabes, såna här småsaker som gnälliga gamla tanter stör sig på. Eller för den delen, folk som inte har annat att göra än att hänga på nätet – till exempel på sociala medier.
Till exempel, såna som jag. I alla fall just nu. Jag hänger mycket på nätet ändå, men nu är det tamejfan löjligt.
Till min fördel kan jag i alla fall säga att jag är en lurker i sociala medier. Jag kommenterar extremt sällan, och det är inte jätteofta jag ger respons i form av ett “gilla”, heller. Det skulle aldrig falla mig in att ge mig in i en diskussion av något som helst slag, särskilt inte om politik, eftersom jag har många och långa åsikter om det sociala klimatet i sociala medier.
Pero eso significa inte att jag inte tycker saker. Jag tycker jättemånga saker. Stör mig på minst lika många saker, det gör jag också. Löjliga saker. Som till exempel hur många det är som inte har ett vettigt skrivet språk. Eller hur folk ser ut. Eller hur otroligt jävla blåsta så otroligt jävla många människor är. Modet. Político. Pajkastning. Debattklimatet på nätet. Folk som inte vill vaccinera sig. Donald Trump. Listan kan göras oändligt lång, för jag har all tid i världen att störa mig på saker och ingen som tar emot det.
Y, pero entonces, ni hör ju. Jag har blivit en person som jag absolut inte vill vara – jag trivs inte med det, och det är något jag ogillar i extremt hög grad hos andra, så det är långt ifrån ok att jag själv blivit sån. USCH! 🙁
Pero entonces, yo känner mig så vansinnigt socialt fattig just nu, att jag nästan smäller av. Tv-serier i all ära, men det ger inte nödvändigtvis ett mentalt och intellektuellt tuggmotstånd. Framför allt ger det inget socialt samspel. Däremot kan jag sitta och tycka saker om tv-serien också – och störa mig på. Fast en del tv-serier är ju riktigt bra. Aún.
Jävla piss-Covid-19. Ventilador, vad den ska röra till det. Jag är förvisso halvvägs vaccinerad (med Astra Zeneca som är pausad), men jag är inte helt säker på att det blir så mycket bättre ändå. Försiktig lär man ju vara för andras skull, om inte annat.
No tienes idea (o si, det kanske ni gör) hur jävla irriterande det är att gå runt och liksom bli på det här sättet, bara för att det är viktigt att inte bli sjuk och belasta sjukvården (och för ens egen skull, por esa parte), och att inte sprida smitta. Och det es viktigt, missförstå mig rätt. Det jag säger är bara att det är så vansinnigt tradigt att leva på det här sättet. Jag är rätt introvert och har inte ett jättebehov av umgänge som många andra har. Men även jag är människa och flockdjur, och det är kul att själv kunna välja när, vart, hur och varför.
Men i stället sitter jag här och irriterar mig på typ allt. Och vantrivs. Och är lite småavis på alla de som åtminstone har familjer, som åtminstone har någon att prata med, bolla tankar och idéer. För även om sociala medier har sina enorma brister, så finns det stora fördelar med nätet som sådant. Men i längden så räcker inte nätet, det går liksom inte att jämföra med att faktiskt träffa folk. Att krama sina vänner. Att skratta tillsammans.
Det är tur att jag har mina bloggar, så jag kan spy ur mig lite galla den vägen. Och skriva om bra saker också, för all del. Men det är tur att jag kan stimulera mitt intellekt i alla fall lite grand. Öva på att skriva, så att jag inte blir en av de jag stör mig på, vars skrivna svenska är så pinsam så jag nästan dör.
Och för all del, det är en sjujävla tur att jag har min hund. För utan honom skulle jag inte komma ut överhuvudtaget – och jag menar verkligen inte alls. Jag går liksom inte ens och handlar, utan beställer hem allt jag behöver. Con entrega a domicilio, om alternativet finns.
Bläh, vad trött jag är på Covid-19. Nu har vi testat det här. Kan inte pandemin dra åt helvete, så att vi kan börja omskapa våra liv igen?