Mi piace pensare alle cose. Mi piace anche mettere in discussione le cose – a volte solo per il gusto di farlo.
Mi metto a nerd in alcune cose. Altre cose a cui sono estremamente disinteressato.
Sono anche diventata una zia del cambiamento climatico, nonostante il mio finora, nel contesto, giovane età.
Su questo blog puoi leggere la maggior parte di ciò che si adatta al mio mondo di pensiero. Dalla critica sociale alla bellezza 40+ a storie imbarazzanti a…
benvenuto! 🙂
Det var länge sedan jag träffade Tone. Faktiskt ganska precis (drygt) två och en halv månad sedan. Livet har kommit i vägen, med diverse förkylningar, jobb för hennes del, e così via. Men idag, äntligen, kom vi till skott.
Jag ställde en fråga till Tone igår, som jag hoppas att vi kan diskutera vid något tillfälle eftersom jag är väldigt nyfiken. Jag frågade henne om hennes bild och upplevelse av det här med att vara kvinna har förändrats sedan hela den här processen startade för hennes del.
Och jag vet – det är en stor fråga. Det är kanske ingenting man slänger ur sig ett hastigt svar på. Av det skälet fick jag inte heller något vettigt svar. 😀 Det är ok – det kommer fler dagar att prata om det. Jag skulle kanske inte själv kunna komma fram till ett vettigt svara, bara sådär hux flux.
Indipendentemente, så var det som vanligt väldigt trevligt att ses. Idag har vi för första gången varit på Vallby friluftsmuseum här i Västerås. Det är en otroligt mysig miljö att vara i – i alla fall som vuxen. Jag var där många gånger som barn och tonåring, och då var jag inte fullt så imponerad. Men vi lyckades få till ett helt gäng bilder, trots relativt ruggigt höstväder. Blåsigt, småkallt – och dessutom lite regn i sluttampen.
Det vi ser idag är Tone, mitt i vardagen. Såhär ser hon ut när hon jobbar, o per quella materia, solo è. Jag vet att jag ofta skriver just den här frasen när det gäller Tone, men alltså.. jag upphör inte att fascineras över hur annorlunda allting är nu, i jämförelse med första gången vi träffades sommaren 2022. Det går liksom inte att jämföra. Den som var Thomas – det är som att titta på bilder av en bortgången tvillingbror. Helt galet.
Som ni ser har jag också smugit in en bild på min hund som givetvis följde med, och dessutom en bild på en get. När man fotograferar och skriver på sin egen blogg får man fuska och stoppa in såna bilder i smyg – det vet jag, för det står i min alldeles egen lag. ♥
Nu tänker jag se fram emot att träffa Tone igen, och se vad som har hänt då. Vi får se vart fotograferingarna kommer att ske framöver – lika illa som jag tycker om sommaren, tycker nämligen Tone om vintern. 😀 Så om det blir ute, eller om vi hittar något bra ställe inomhus – det återstår att se.