J'aime penser aux choses. J'aime aussi remettre les choses en question – parfois juste pour le plaisir.
Je me suis ballotté dans certaines choses. D'autres choses qui ne m'intéressent absolument pas.
Je suis aussi devenue une tante du changement climatique, malgré le mien jusqu'à présent, dans le cadre, jeune âge.
Sur ce blog, vous pouvez lire la plupart de ce qui correspond à mon monde de pensée. De la critique sociale à la beauté 40+ à des histoires embarrassantes pour…
Bienvenue! 🙂
Det här med yoga har verkligen förändrat mitt liv. Det är inte klokt vad det händer grejer. Både fysiskt, psykiskt och mentalt. Idag tänkte jag – återigen, fokusera på det fysiska eftersom det händer så himla mycket där. Jag står återigen inför en förändring där min haka landar på backen, du troisième étage. 😮
j'ai berättat att jag gått från bh-storlek 95C till (där jag är just nu) storlek 80D. Bara det i sig är helt vansinnigt. Jag hade aldrig någonsin, ens i mina vildaste fantasier, kunnat föreställa mig att jag skulle kunna ha så små bh-storlekar. Jag fick hem mina två nya bh’ar för ganska precis två veckor sedan, och den ena knäppte jag längst in efter bara någon dag, och den andra tog några dagar innan jag kunde knäppa även den längst in.
Det finns liksom bara två alternativ, känner jag.
Antingen har bh-storlekarna ändrats de senaste tjugofem åren eller så, eller så är kvaliteten så urkass att de töjer ut sig på en gång. Sistnämnda är jag dock extremt skeptisk till, eftersom jag köpt samma bh i flera olika storlekar – och den första (95C) var som ny efter ett års användning. Jag bedömer det som rätt bra kvalitet. Det är mer sannolikt att storlekarna ändrats sedan jag var tonåring. C'était quand j'avais la taille 85 (j'ai peut-être eu la taille 80 pendant une période, mais c'est il y a si longtemps que je ne m'en souviens pas avec certitude).
Parce qu'il peut c'est-à-dire qu'il n'est pas possible que j'aie tellement réduit que j'ai besoin d'acheter à nouveau de nouveaux soutiens-gorge – et la prochaine fois je dois acheter 75. Je n'achèterai pas de nouveaux soutiens-gorge avant la mi-janvier en raison de l'économie, mais alors – que se passe-t-il si j'achète 75 et ils deviennent trop gros en quelques semaines? 😮 Quand il s'arrête et devient stable, aussi bien que?
je ne pense pas que vous compreniez forcément à quel point c'est totalement improbable et impossible. Quand j'ai réalisé que j'avais besoin d'acheter des soutiens-gorge de taille 85 j'étais sur le point d'exploser. je m'en souviens très bien – Je parlais à une amie devant son balcon, et j'étais bouche bée aussi déshabillée que tu le fais parfois quand tu n'arrives pas à croire que quelque chose est d'une certaine manière. Il commence à s'approcher à nouveau du même sentiment.
je me rends compte et reconnaît que mon image de soi n'a pas nécessairement le temps pour ce qui arrive réellement au corps. Je ne me suis ni pesé ni mesuré tout le temps, parce que je suis extrêmement indifférent au nombre de kilogrammes et de centimètres (mais finalement j'apprends à me mesurer quand je commence à coudre de nouveaux vêtements). Les tailles de soutien-gorge sont la seule mesure que je dois prendre, et ça me dit quelque chose en fait.
Ce qui irrite moi c'est que le corps ne rétrécit pas proportionnellement (Je sais que je le harcèle, mais ça me dérange vraiment), même si je vois que tout mon moi a diminué de manière assez significative. Vissa kläder är så löjligt stora nu att jag gapar sådär oklädsamt igen för att jag vet hur de satt när jag sydde dem.
Jag har under många, många år tänkt att jag hade oturen att få mormors kropp. Hon var också stor och oformlig, liksom jag. Men nu börjar jag fundera på om jag kommer att se ut som farmor och pappa när de var gamla och krassliga. För jag upplever verkligen att allt överflöd rinner av mig – och det finns mycket kvar som kommer att rinna av. Och när allt som inte ska vara där har försvunnit – merde, det blir nog inte mycket kvar. 😮
Kan ni fatta vilken extrem och absurd mental omställning det här innebär? Jag har i åratal trott att jag aldrig någonsin skulle kunna förändra min kropp fysiskt, att den hade bestämt sig för att vara stor, oproportionerlig och oformlig. Jag hade förlikat mig med tanken på att jag alltid kommer att vara singel, för det finns ingen som kan älska en person med min kropp. Jag har knappt kunnat se mig själv i spegeln utan att känna mig äcklad av hur grotesk jag sett ut. Under alla dessa år har jag känt mig som allt annat än en människa, för tro mig – det spelar ingen roll på vilket sätt man bryter normen; man står utanför och blir enbart sitt normbrytande utseende.
Att utifrån detta helt plötsligt börja känna mig annorlunda, och det är än så länge väldigt motsatta känslor, och dessutom se annorlunda ut – är så otroligt märkligt. Särskilt när det går såpass fort, och det gör det. Just bh-storlekarna verkar vara det som minskar mest. Resten av kroppen är fortfarande inte ifatt, men som sagt var – det mer eller mindre rinner av mig.
Vilket får mig att känna att min kropp verkligen har längtat efter det här. Jag tror att den är otroligt tacksam över att bli av med en massa skräp – och då menar jag inte bara fysisk vikt, utan också sådant som destruktiva föreställningar om mig själv. Sådant som hör till den mentala/psykiska/känslomässiga biten av det här. Alla delar hör liksom ihop, och bildar en kedjereaktion som sätter en sjujävla sprutt på kroppen.
Mais alors. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för att allt det här händer. Att bli utmanad på de där 31 dagarna i mars och sedan bestämma mig för att fortsätta, est by far bland det bästa som någonsin hänt mig. Att börja känna mig som en människa och inte längre som en blobb är värt mer än jag kan säga. Känslan är enbart min, och den har ingenting att göra med hur andra har uppfattat mig eller uppfattar mig nu. Men det är ingen rolig känsla att uppleva det som att man står utanför samhället enbart för att man har en stor kropp.
Jag har mer att säga om det här, men det får bli i ett annat inlägg.