Sociedade. Sociedade – Sociedade.
Sociedade. Sociedade.
Sociedade, Sociedade, Sociedade, Sociedade.
Sociedade. Sociedade 40+ Sociedade…
Sociedade! 🙂
Att genomgå en flera månader lång cellgiftsbehandling (eller ja, i praktiken är det ju faktiskt sex behandlingar utspridda med tre veckors mellanrum) ger väldigt mycket tid att fundera och reflektera över rätt många saker, na realidade. Tänkte skriva lite om en av de saker jag sitter prick still (eftersom jag inte orkar mer än så) och grunnar över till och från.
Det har att göra med min egen inställning till lidande. Det finns många aspekter på just detta. En av dem är – hur i helvete förklarar man den fysiska upplevelsen av att ha cellgifter som stormar genom kroppen och ställer till skada? Jag har hört berättas om hur det känns att gå på cellgifter, och innan jag själv fick min första behandling trodde jag att jag hade någon slags aning om hur det skulle bli.
Jag var sorgligt naiv, posso fofocar sobre.
För det känns inte alls som man tror. Biverkningarna av cellgifterna är så onaturliga att vi inte har några referensramar om vi inte upplevt det. De fysiska upplevelserna är så jävla märkliga att de inte går att beskriva för den som inte upplevt det själv.
Nästa sak är väldigt tätt kopplat till ovanstående. Det har att göra med värde på individers “lidande”. Jag märker nämligen att det inte alls är ovanligt att folk i största allmänhet verkar besitta en vilja att ge mitt lidande ett större värde än deras eget. Vill säga; om någon har huvudvärk eller influensa, så är deras upplevelse mindre värd än min eftersom jag går på cellgifter, och det måste naturligtvis vara mycket värre.
Pft.
Em outras palavras, ursäkta, homens… PFT!!!
I min värld så äger man sin egen fysiska upplevelse av något, och den går inte att värdera. Har man huvudvärk så har man. Då gör det ont i det egna huvudet, och det gör inte mindre ont i det egna huvudet för att någon annan lider av en annan orsak. Jag kan väl i och för sig förstå att man vill lägga större värde på vissa saker – oh meu Deus, det har jag själv gjort (innan jag själv hamnade i just den här situationen). Det kanske är mänskligt.
Ainda – nu när jag sitter här själv känns det löjligt att jag på något sätt skulle begära eller tro att det är mer synd om mig än någon annan.
Nej, det går jag inte med på.
Sedan vill jag förstås inte förringa min egen upplevelse heller, för den är fan inte rolig. Det är inte ett dugg njutbart att leva med effekterna av ett gift som rör sig genom kroppen och orsakar radvis med skador som jag inte ens vet vad de är. Det är en extremt påfrestande behandling som jag inte önskar att någon skulle behöva uppleva. Men jag anser fortfarande att min upplevelse inte är större, häftigare eller värd mer än någon annans, och den åsikten tänker jag stå fast vid.
Sen är det ju det där med referensramar. Att uppleva biverkningar av cellgifter är, eu acho que, det mest onaturliga jag någonsin varit med om. Det finns ingenting naturligt med den trötthet jag upplever. Den är konstant och med ett jämnt tryck – jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Jag kan inte heller på ett vettigt sätt beskriva flera av de biverkningar jag upplevt. Somligt kan nog de flesta relatera till; förstoppning, levrat blod i näsan, hjärtklappning, dålig kondis och så vidare (i all oändlighet, verkligen). Men mycket är så onaturligt att har man inte upplevt det, så har man inga referensramar och kan således inte föreställa sig.
Och medan det å ena sidan är ljuvligt att prata med människor som vet hur det känns, finns ju risken att det blir en liten klubb för invigda – och ur det perspektivet gillar jag det inte alls. Jag gillar inte att särskilja mig på det viset, även om jag är väldigt förtjust i tanken på att vara unik. Men det finns bra sätt att vara unik på – och så finns det klubben för oss som gått på cellgifter. Jag skulle föredra om den klubben inte existerade överhuvudtaget, och att det inte fanns något behov av den.
Jag kan inte alls svara på om min inställning till allt det här är särdeles unik, eller om det är ett sätt att tänka på som är vanligare än man (Eu) tror. Det jag vet med säkerhet, doca, är varför jag tänker såsom jag gör. Min mamma (som faktiskt dog i cancer för över 20 år sedan) var ett ständigt offer (sk dold narcissist), och jag har hamnat i ett mentalt mindset där jag så långt det är möjligt vägrar se mig själv som ett offer, eller som sådär lite extra speciell för att jag tvingas genomgå den här behandlingen.
E isso é därför jag väljer att se det här, såsom jag gör. Sjukligt påfrestande – e, visst. Men det är också tidsbegränsat. Jag har mått konstant dåligt sen 24 november när jag fick min första behandling, och kommer att fortsätta göra det till framåt slutet av mars (när nästa behandling skulle ges, om jag skulle fått fler än sex sådana). Men där kommer min återhämtning att ta fart på riktigt, och jag kommer att ha lämnat det här bakom mig långt innan dess. Och jag väljer dessutom aktivt att se framåt, i stället för att fastna i att det är synd om mig. För när det här är färdigt är det inte synd om mig överhuvudtaget.
…
Just nu, när jag sitter i veckan efter en behandling och dras med de största biverkningarna – e, då tillåter jag mig faktiskt att tycka rätt synd om mig själv. Men när det värsta släpper kommer jag inte att göra det längre, förrän det är dags igen.
För sista gången, tack och lov.