Haluan ajatella asioita. Haluan myös kyseenalaistaa asioita – joskus vain sen vuoksi.
Nörtin itseäni joihinkin asioihin. Muut asiat, joista olen erittäin kiinnostunut.
Minusta on tullut myös ilmastonmuutostätti, toistaiseksi omistani, kontekstissa, nuori ikä.
Tästä blogista voit lukea suurimman osan siitä, mikä sopii ajatusmaailmaani. Sosiaalikriitikasta kauneuteen 40+ kiusallisille tarinoille…
Tervetuloa! 🙂
Voisiko olla noin viisi viikkoa siitä, kun tapasin Tonen viimeksi? Jotain sellaista. Tällä kertaa halusin haastaa hänet hieman, joten pyysin tänään hieman kalliimpaa tätiä. Ja, hän on helvetin hauska kutsuessaan itseään tätiksi, den goda Tone. 😀
Joimme kahvit sen jälkeen fotograferingen som skedde nere på stan här i Västerås. Under fikat berättade Tone att jag är en person med vem hon känner att hon kan testa nya saker – och det är ju trevligt att vara en sån person, voinko ajatella.
En sån sak är att traska runt på stan i svinhöga smala klackar för första gången offentligt. Jag har också gått i såna klackar, men kommer troligtvis aldrig att göra om det eftersom jag inte kan hålla balansen. Ska jag gå i klackar ska det vara en lagom höjd och kilklackar för att jag ska kunna stå upp utan att trilla omkull. 😀
Tone skötte, imponerande nog, sina klackar med glans. Snygga ben får hon i dem (som de flesta som tar på sig höga klackar), lisäksi, den lilla satmaran. Fast jag kunde inte låta bli att känna mig lite skadeglatt elak när hon redan efter ett par minuter började klaga på ont i fötterna – jag är inte bättre än att jag lite diskret skadeglatt kläckte ur mig “vill man vara fin får man lida pin”.
För vi som är kvinnor, oavsett om det är sedan födseln eller valt senare i livet, vet att det är fan inte alltid bekvämt att vara kvinna. 😀
Se on tarkoitettu övrigt lika roligt att träffa Tone varje gång, och eftersom jag följer hennes resa dyker det upp en del tankar i mitt eget huvud, om det här med att vara kvinna, hur man uttrycker sin kvinnlighet, skillnaden mellan att vara tjej och kvinna, och så vidare i tamejfan all oändlighet. Det får mig också att fundera en hel del på hur jag uttrycker min egen kvinnlighet.
Muuten voi jag säga att det är väldigt roligt att det här är tredje gången vi ses. Det är rätt stor skillnad mot första gången vi sågs för ett par månader sen, och ännu större skillnad kommer det ju att bli allteftersom. Det ska bli så vansinnigt intressant att se om något år eller två, hur Tone ser ut och vart hon landar i att uttrycka sin kvinnlighet. Troligen kommer det att skilja sig en del från den rosa prinsess- och blingperiod hon är inne just nu. 😀 ♥
Jag erkänner mig också sådär sjukligt nyfiken på hur Tone kommer att se ut när hennes hormonbehandling börjar visa fysiska resultat; när det börjar synas bröst, midja och höfter, och när håret växt sig längre. Yttre attribut i all ära, men kläder, koruja ja niin edelleen takes you only so far. Vi tror båda två att det är ett av skälen till att hon är i sin prinsess-fas, för att den är så tjejjig. Och av det skälet ska det bli superintressant att se hur klädstil och färgval utvecklar sig med tiden, allt eftersom kroppen förändras.
Men för tillfället tycker jag att det börjar synas tecken på att Tone känner sig lite mer bekväm i hur hon håller kroppen, att vara lite mjukare i armar och höfter. Sen är det naturligtvis inte helt lätt att be en kropp som levt som man ett helt liv att böja sig, bända sig, vrida sig och så vidare, på helt nya sätt. Miehet – övning ger färdighet, så är det. Och förr eller senare kommer hon att hitta det där mjukare sättet att röra sig på som i alla fall jag upplever att kvinnor har, jämfört med män.
Om cirka en månad är det dags igen – håll utkik! ♥