Ich denke gerne über Dinge nach. Ich frage auch gerne Dinge – manchmal nur deswegen.
Ich beschäftige mich mit einigen Dingen. Andere Dinge, an denen ich äußerst uninteressiert bin.
Ich bin auch eine Tante zum Klimawandel geworden, trotz meiner bisher, im Kontext, Junges Alter.
Auf diesem Blog können Sie das meiste lesen, was in meine Gedankenwelt passt. Von der Gesellschaftskritik zur Schönheit 40+ zu peinlichen Geschichten zu…
Herzlich willkommen! 🙂
Es ist fast zwei Monate her, seit ich Tone das letzte Mal getroffen habe. Es ist mehrere Wochen länger als zuvor. Das Leben kam irgendwie dazwischen, unter anderem mit einer Erkältung auf Tones Seite, was schlecht mit meiner Anfälligkeit für Infektionen durch die Chemotherapie-Behandlungen übereinstimmt. Deshalb hat es heute etwas mehr Spaß gemacht, es zu sehen, nur weil.
Ich bin so unglaublich glad för Tones skull, när det gäller väldigt många saker. En sådan sak är att hon har börjat hitta sin stil. När jag träffade Tone allra första gången hade hon precis börjat utforska det här med att vara kvinna, och hennes smak var inte fullt så utvecklad som den har hunnit bli nu. Det är inte ett dugg konstigt – någonstans måste man ju börja, och det gäller ju även women-to-be. Men det är roligt att se henne nu, när stilen börjar bli mer tydlig och sammanhållen.
Sen händer det ju saker med kroppen också. Hon har börjat få tydliga bröst – inga g-kupor, men helt klart tydliga bröst. Jag själv har ju inte befunnit mig i Tones situation, men kan ändå någonstans förstå och relatera till glädjen att växa in i en kropp man trivs i och faktiskt gillar. Jag är fortfarande sådär löjligt nyfiken på hur Tone kommer att se ut när hon liksom är “fertig”.
Det är roligt att fotografera Tone. Hon blir mer och mer bekväm framför kameran, och det märks. Jag tror också att hon blir mer och mer mjuk i sitt sätt att röra och föra sig.
Hennes inre tant (som hon envisas med att säga) blir tydligare och tydligare för varje gång vi träffas. Första gången vi sågs, kunde jag se både en man och en kvinna, men de var lika tydliga. Nu har tanten tagit över, även om jag fortfarande kan se litegrand av mannen Thomas som hon var för inte alltför länge sen.
ich weiß das jag tjatar lite om det här, men det är verkligen roligt att få vara med på den här resan. Även om jag själv inte har gått igenom just detta, så finns det ändå enstaka saker där vi kan relatera till varandra.
Om någon månad är det dags igen – och eftersom jag snart får min sista cellgiftsbehandling hoppas jag att jag kommer att orka ge mig ut på miljö-äventyr med tillhörande fotografering tillsammans med Tone och våra knäppgökar till hundar. ♥
Håll utkik så du inte missar nästa galleri på den gradvisa förvandlingen från Thomas till Tone!