Mér finnst gaman að hugsa um hlutina. Mér finnst líka gaman að efast um hluti – stundum bara til þess.
Ég nörda mig í suma hluti. Annað hef ég einstaklega lítinn áhuga á.
Ég er líka orðin loftslagsbreytingafrænka, þrátt fyrir mitt hingað til, í samhenginu, ungur aldur.
Á þessu bloggi má lesa flest það sem passar inn í minn hugsunarheim. Frá samfélagsgagnrýni til fegurðar 40+ að vandræðalegum sögum til…
Velkominn! 🙂
För att fira den här bloggen tänkte jag inleda med en pinsam berättelse om mig själv. Jag har många nackdelar – till exempel är jag så ohändig och opraktisk att jag är mer eller mindre handikappad. Det finns en del roliga saker att berätta om min totala inkompetens när det gäller sådant, och det här är den senaste i raden.
För ett litet tag sen skulle jag rensa avloppet i duschen. Av någon anledning – och fråga mig för all del inte varför, för det har jag inget svar på, lyfter jag alltid upp den här koppen och rensar över toaletten med hjälp av en gaffel. Jag har inga plasthandskar (äckligt att ha på sig), därav gaffeln (och toapapper för att hålla i).
Det är inte helt ovanligt att jag varit på dass själv innan jag börjar rensa avloppet, och min vana trogen lät jag bli att spola innan jag började rensa. Varför slösa mer vatten än man måste, det är lite så jag tänker. Og fyrir þá sem velta fyrir sér; jag hade gjort både nummer ett och nummer två.
Där står jag i godan ro och drar loss hår, tvålrester och så vidare – med min gaffel. Lika snuskigt som vanligt – det här är verkligen bland det äckligaste jag vet. Tvi vale.
Och helt plötsligt har jag – detta har aldrig, någonsin hänt tidigare – tappat gaffeln. Ner i toaletten. Där jag har kissat och bajsat. Utan plasthandskar.
Með öðrum orðum, ni förstår väl hur tankarna gick? I min värld är det logiskt att anta att gaffeln ligger kvar om jag spolar. Det är ju en gaffel. En gaffel är för lång för att faktiskt försvinna – det tar ju liksom emot någonstans. Det var precis exakt så jag tänkte, i til gjaldþrots.
Så jag spolade. Och gaffeln, den åkte ner. Försvann. Helt plötsligt var den borta. Gömd någonstans i kröken på toaletten.
Förstår ni hur pinsamt det här är? Att erkänna att man gjort, ens för sig själv. Spolat ner en gaffeljävel i toaletten för att man inte vill ner med bara handen och gröta bland kiss och bajs, även om det är ens eget.
Ännu mer pinsamt var det att prata med fastighetsskötaren. Hur berättar man det här utan att dö av skam? Jag lyckades, och fick ett par plasthandskar att gröta runt med. Givetvis fick jag inte tag i någon gaffel, trots att jag grävde med både plasthandskebeklädd hand och med en flugsmälla för att komma längre ner.
Det slutade med att en rörmokare fick komma hit, skruva loss toaletten och fippla runt. Givetvis lyckades han. Ég, Hins vegar, får betala flera tusen för hans hjältemodiga inryckning. Och jag hade verkligen inget val – vid det laget hade det gått flera dagar (över en helg) och jag ville verkligen gå på dass och göra nummer två.
Jag lärde mig i alla fall ett par nya saker. Till att börja med – jag ska aldrig mer rensa ur skålen från avloppet i duschen över toaletten med en gaffel. I stället ska jag använda en gaffel, men rensa över golvet och skölja ner eländet i avloppet. Och låta bli att tappa gaffeln.
Till min stora glädje är underhållningsvärdet i det här betydligt större än det pinsamma. Jag har svårt att låta bli att bryta ihop av skratt bara av att skriva om det.
Svo – bloggens första inlägg.. on the house. 🙂