Mér finnst gaman að hugsa um hlutina. Mér finnst líka gaman að efast um hluti – stundum bara til þess.
Ég nörda mig í suma hluti. Annað hef ég einstaklega lítinn áhuga á.
Ég er líka orðin loftslagsbreytingafrænka, þrátt fyrir mitt hingað til, í samhenginu, ungur aldur.
Á þessu bloggi má lesa flest það sem passar inn í minn hugsunarheim. Frá samfélagsgagnrýni til fegurðar 40+ að vandræðalegum sögum til…
Velkominn! 🙂
Það er til fyrir – og ókostir flestra hluta. Netið er til dæmis, Á heildina er litið, dásamlega gott. Fyrir mig persónulega er tækifærið til að kaupa efni á netinu það besta. Sviðið er svo miklu stærra. En það eru gallar, sérstaklega með samfélagsmiðlum, sem í raun og veru, truflar mig virkilega.
Stærsti kosturinn með samfélagsmiðlum er hæfileikinn til að halda sambandi við fólk án þess að þurfa að hafa mikinn áhuga. Ég get fylgst með fólki sem ég hef ekki hitt í mörg ár án þess að hafa í raun samband við það. Ef það er virkilega svona áhugavert þá veistu þúsund, bryggju. Það er ekki eins og ég sé með þeim, og ef samfélagsmiðlar væru ekki til þá myndi ég alls ekki taka þátt í þeim.
Svo meðan það Stærsti kosturinn er að þú getur náð til margra með skilaboðum þínum, óháð því hvort það snýst um list / menningu, pólitísk, trú eða eitthvað annað, þá gefst tækifæri til að ná til margra. En það er líka stærsti gallinn. Að hluta til vegna þess að ekki ná allir alveg eins mörgum og þeir vilja, að hluta til vegna þess að það er svo auðvelt að dreifa röngum upplýsingum. Því miður er það svo að margir – flestir, ég myndi segja, eru algerlega áhugalausir um að komast að því hvað liggur að baki skilaboðum sendanda.
Samfélagsmiðlar skapa också en slags tävling i vem som är häftigast. Jag tror inte att särskilt många är medvetna om det, men den som har flest vänner, flest likes eller den som gör flest människor förbannade, är liksom störst och häftigast. Tycker man dessutom rätt saker och är bra på att uttrycka dem, är man ännu större och häftigare.
Plús, naturligtvis, í här med den enormt skumma mentaliteten som uppstår online – främst i sociala medier. Vi tar oss friheter vi aldrig skulle göra ansikte mot ansikte. Många plockar fram sina otrevligaste sidor, blir självrättfärdiga av bara helvete, blir snåla, giriga, otrevliga, elaka, oempatiska och radvis med fler osympatiska egenskaper. Det är inte särskilt smickrande, get ég hugsað.
Och så det här med att allt kan säljas. All kunskap kan säljas – även kunskap som, allavega í mínum augum, borde finnas tillgänglig för alla. Men allt ska kosta, och jag är så fruktansvärt trött på det.
Missförstå mig rätt. Alla har rätt att försörja sig – auðvitað. Men jag är trött på att konstant dränkas i annonser för det ena och det tredje och det sjuttonde. Jag är trött på att dränkas i åsikter, i information om världskatastrofer, katastrofer på hemmaplan, saker som görs värre än de är, kändisars hudåkommor och kärleksliv, att ständigt utsättas för informationsstress in absurdum. Och då undviker jag ändå att läsa nyheter (förutom i perioder när jag kan läsa relativt intensivt).
Det är för mycket information, einfaldlega.
ég hef rétt fyrir mér passiv på sociala medier. Jag finns på Instagram, men postar i princip aldrig några bilder. Jag finns på Twitter, men där postar jag bara mina blogginlägg – jag är aldrig aktiv. Jag finns på Facebook, och där delar jag mest gamla minnen eller memes jag tycker är roliga. Det är ytterst sällan jag skriver något personligt. Det är oerhört sällan jag faktiskt kommenterar, vare sig personliga inlägg eller inlägg med politiskt/annat innehåll.
Jag har seriöst övervägt att lämna sociala medier, mer eller mindre helt och hållet. Och då menar jag att ta bort mitt Facebookkonto, mitt Twitterkonto och min Instagram. Men även jag vill ju nå människor med mina blogginlägg, och då förlorar jag möjligheten att göra det på det där smidiga viset.
Ytterligare ett skäl att ogilla sociala medier är hur tidskrävande det kan vara. Vill man hålla sig á jour krävs det en rejäl stund att scrolla igenom flödet. Det är lätt att fastna i slösurfande, och fastnar man i en konversation över Messenger är det lätt att bli sittande en god stund. Nu är det mitt minsta problem, men fortfarande ett faktum. Það er ein stærsta ástæðan fyrir því að ég hætti að nota ICQ fyrir marga, fyrir mörgum árum. Ég varð háður, einfaldlega.
Og situr enn Ég er hér að skrifa bloggfærslu til að deila á samfélagsmiðlum. Þó ég á fleiri vegu en ekki, virkilega mislíkar það.