Jag själv har precis fått min femte cellgiftsbehandling och har bara tre veckor kvar till den allra, allra sista. Jag har kommit så långt att jag börjat reflektera över saker jag lärt mig under hela den här processen, och det är en hel del. Det mesta handlar om rent personliga lärdomar som kommer att gynna mig under resten av mitt liv – sådant som har att göra med hur jag fungerar, hur jag tänker omkring min kropp och mig själv. Men jag har också lärt mig litegrand om hur jag ska tackla vissa av de biverkningar jag haft.

Troligtvis – i alla fall enligt de läkare och sköterskor jag pratat med, tillhör jag en av de som inte haft det så jättejobbigt (allt är relativt – jag säger bara det). Jag har inte varit sängliggande och jag har inte mått illa (sanning med modifikation – jag har haft svaga känningar av illamående under fjärde behandlingen), vilket åtminstone i min värld är ett stort plus. Men jag har naturligtvis haft en rad andra biverkningar – somliga återkommande, andra unika för sin behandlingsperiod.

Inte som du tror

Innan mina behandlingar påbörjades trodde jag att jag kunde föreställa mig på ett ungefär hur det skulle kännas. Jag hade väldigt höga tankar om att jag skulle ta mig igenom det här som en dans. I efterhand kan jag helt ärligt säga att jag var väldigt naiv.

Att gå igenom en cellgiftsbehandling går inte att beskriva. Det finns inte ett språk som på ett vettigt sätt kan förklara hur det känns, därför att den som inte gått igenom det har inga som helst referensramar. Min första period kände jag mig mest sjuk – ungefär som influensa. Men inte influensa på ett sätt som jag någonsin upplevt tidigare. Jag kan inte förklara det för dig om du inte upplevt det själv. Om du däremot har upplevt det, vet du förmodligen exakt vad jag menar.

Vissa biverkningar är rätt löjliga – jag har till exempel ägnat väldigt mycket tid åt att rapa. Andra, som till exempel förstoppning, är lite mindre kul. Jag har också haft levrat blod i näsan (tänk; torkade snorkråkor, fast blod). Men den allra, allra värsta biverkning jag haft är det jag kallar celltrötthet – den var inte bara obehaglig, utan rent otäck.

Förvänta dig att alla dina förväntningar är fel. Om du sedan tidigare känner någon som gått igenom det här har du kanske insikt och förståelse för att det kommer att bli jobbigt, men den faktiska, fysiska upplevelsen kommer ändå att överrumpla dig.

Trötthet vs fatigue

Vården tar i sin information upp fatigue, vilket jag upplever som den trötthet som pågår kontinuerligt från första behandlingen. Den blir mer och mer ihållande och intensiv, och jag gissar att jag kommer att vara i det närmaste medvetslös efter sista behandlingen (ironi). Fatiguen gör att det är oerhört jobbigt att fungera som vanligt – för man orkar nämligen ingenting. Jag har hund, och våra promenader har i princip uteslutande handlat om att han får komma ut för att göra sina behov – inte mycket mer än så. Han klarar sig bra, trots att han är en rätt stor schäfer, men det är jag som tycker det är jättejobbigt att inte orka gå längre.

Men fatiguen är långt ifrån den enda variant av trötthet du kommer att uppleva. Jag har märkt att det finns minst en biljard olika sorters trött. Jag har upplevt totalt olika under varje behandlingsperiod. Alla dessa varianter av trötthet kommer du förmodligen att uppleva under första veckan efter själva behandlingen. I min erfarenhet finns det ingenting du kan göra för att komma undan och få respit. Du kommer att vara mer eller mindre fullständigt utslagen i någonstans mellan fem och sju dagar. Det är fullständigt vidrigt, du kommer troligen förr eller senare att bryta ihop, men efter ungefär sju dagar släpper det. Jag känner när det släpper genom att det känns som att det drar kallt i nacken och på baksidan av huvudet.

Samtalspartner

Leta rätt på någon du litar på som har gått igenom det här redan. Jag har tur i oturen att ha en kompis som gjort det här, och det har varit guld värt att prata med någon som vet precis hur jag mår, varför jag mår så, som förstår de (väldigt få) gånger jag bryter ihop och gråter för att det är så vansinnigt påfrestande, som jag kan diskutera riktigt äckliga detaljer när det gäller förstoppning med, som jag kan skratta med, och som bekräftar precis allt jag går igenom.

Det är skitviktigt.

Om du inte känner någon personligen finns det en jättebra Facebookgrupp jag är med i. Det finns krav för att man ska få komma in i gruppen, men det är det värt. Här kan du hitta just den gruppen.

Förstoppning deluxe

Det här är något jag inte blev muntligt förvarnad om. Jag fick inte heller något förebyggande utskrivet, inte heller några tips om vad jag kan göra själv i förebyggande syfte. Mina cellgiftsbehandlingar är uppdelade i två delar; de tre första är riktigt jävla hardcore aggressiva, biverkningarna är extremt intensiva och jag mådde verkligen fruktansvärt fysiskt dåligt. De tre sista är snällare – men man kan bli antingen supertrött eller inte fullt så trött.

Dessutom kan man bli förstoppad. Och tro mig när jag säger det; jag har aldrig varit så förstoppad i hela mitt liv. Fort gick det, dessutom. Jag fick behandlingen mitt på dagen, och redan samma kväll var det så fullt att jag inte kunde få ut skiten (jag vet att jag är ful i munnen/pennan/tangentbordet – det är bara att gilla läget 😀 ).

Efter en mailkontakt med onkologen fick jag jättesnuskiga droppar utskrivna (Lactusal, tror jag de heter). De mjukar upp från insidan – men efter flera dagar och jag fortfarande inte hade skitit, köpte jag hem Microlax. Det var det bästa jag gjort för mig själv när det gäller just förstoppning. En sådan spruta, och jag lyckades krysta ut den största proppen inom tio minuter. Halleluja!

Efter ett inlägg i tidigare nämnda Facebookgrupp, fick jag en hel del tips på hur jag själv kan förebygga just förstoppning. Här kommer en kort lista, och jag rekommenderar att du tar till dig så mycket som möjligt för att hitta vad som fungerar för dig och din mage.