Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Nu har det gått 4½ vecka (ganska exakt en månad) sedan min sista cellgiftsbehandling. Det tog mig säkert ett par veckor att fatta att jag inte behöver uppleva biverkningarna igen. Det har jag gråtit av tacksamhet för. För en vecka sedan fick jag min första strålningsbehandling, vilket gör mig väldigt sova-trött, men går inte att jämföra med cellgifterna överhuvudtaget.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle reagera nämnvärt på strålningen alls, men jag blir som sagt var väldigt, väldigt sova-trött. Det är tack och lov en vanlig sorts trötthet, om än i överflöd – inte den onaturliga, giftiga tröttheten som uppstår av cellgifterna. Dock kommer jag att bli enormt tacksam när även strålningen är klar, för det är tröttsamt och påfrestande att ständigt vara just – trött. Än så länge har jag inte heller märkt någonting på huden som strålas, men det kommer väl, misstänker jag.
Jag känner mig lite kluven till hur jag mår nu. Å ena sidan mår jag så oerhört mycket bättre än för bara någon vecka sedan. Å andra sidan blir jag sådär överdrivet sova-trött av strålningen, och jag hade liksom hoppats att det där med trötthet skulle vara över nu. Men ack så jag bedrog mig.
Det är också en sån där grej som får mig att undra hur lång tid det tar att återhämta sig efter bara strålningen, och hur lång tid det kommer att ta i slutänden.
Alldeles oavsett vilket; det har ju redan hänt grejer när det handlar om just återhämtningen. Tänkte ta upp några saker som känns viktiga för mig personligen.
Fysiskt
Kondition
Av hyfsat uppenbara skäl har jag tappat en del kondition. Cellgifter gör att man blir alldeles vansinnigt trött i kroppen, och i perioder orkar man inte röra sig mer än absolut nödvändigt. Med det menar jag att man inte orkar böja eller sträcka ut benet om det inte är absolut, absolut nödvändigt. För min del innebar det att hundpromenaderna blev extremt korta och mer som i sniglarnas snigelfart än något annat.
Men – eftersom det trots allt är lite drygt en månad sedan jag fick min sista cellgiftsbehandling, märker jag att konditionen återkommer så sakteliga. Jag kan gå i relativt normal takt, men jag orkar inte gå en hel promenad med hunden på det viset. Dock så går det bättre och bättre, vilket gläder mig oerhört.
Uthållighet
Uthålligheten hör delvis ihop med konditionen, särskilt när det handlar om promenader. Men också om aktivitet sådär i största allmänhet, särskilt när det är fysisk sådan. Än så länge orkar jag till exempel inte gå några jättelånga promenader med hunden, men det kommer att bli bättre (troligen framåt hösten, beroende lite på när det blir varmare än femton grader ute), och jag har insett att jag måste välja vad jag vill lägga den lilla energi jag har på för något.
Även uthålligheten kommer att bli bättre, eftersom den åtminstone delvis beror på graden av trötthet just den dagen.
Styrka
Jag har tappat en del muskelstyrka i framför allt framsidan av låren och armarna. Inte så att jag trillar ihop för att jag inte kan stå upp, men jag märker det på småsaker, såsom när jag reser mig från en stol, att gå uppför trapporna (jag bor på tredje våningen) här hemma, i yogan, och så vidare. Tack och lov är det inget som gör att jag inte kan hålla min hund när han får för sig att han vill jaga harar, fåglar, katter, ekorrar, bilar och så vidare.
Men jag är svagare, och styrka är något jag allt eftersom kommer att behöva träna upp igen.
Smidighet
Det är nog tur att jag har någon slags grund-smidighet efter att ha dansat jazz som tonåring. Särskilt med tanke på att jag supinerar extremt (går snett på utsidan av fötterna), vilket har påverkat hela min kropp (fötter, knän, höfter, rygg, nacke, axlar) negativt. Yogan är det som gett mig en vardagsfunktionell kropp, men under de tre sista cellgiftsbehandlingarna var jag så fruktansvärt slut att jag helt enkelt inte orkade praktisera överhuvudtaget.
För ett par, tre veckor sedan började jag känna mig väldigt stel i kroppen igen. Den konstanta värk jag hade förr började dessutom visa sig igen; helt plötsligt fick jag väldigt ont i knäna och ryggen. Det är inte ett dugg njutbart, och jag insåg att det var dags att sätta igång med yogan så snart som möjligt.
Nu har jag stått på yogamattan nästan varje dag sedan den första april. Det tog flera dagar att bli av med värken, men jag är fortfarande lika osmidig som ett heldött kassaskåp. Förmodligen kommer det att ta ett tag innan jag känner att jag är på ungefär samma ställe som tidigare. Men liksom med allt annat i detta; det får ta den tid det tar. Jag kan inte skynda på det, utan kroppen får ta sig dit i sin egen takt.
Vikt/utseende
Jag tillhör ju gruppen av människor som inte väger mig. Jag kan konstatera att jag inte trivs med den vikt jag har, men antalet kilon är faktiskt väldigt ointressanta. Det som är mest intressant är hur kläderna sitter på kroppen, hur jag trivs med mig själv, om jag känner mig snygg eller inte, och om kroppen fungerar ungefär som jag vill.
Under behandlingen har jag gått upp i vikt. Tack och lov inte så mycket som jag hade gått ner, men ändock. Det är naturligtvis väldigt störande, såhär i efterhand. Dessutom har jag varit mer eller mindre svullen i kroppen mest hela tiden, så det har varit svårt att avgöra vad som varit viktuppgång och vad som varit svullnad. Svullnaden har till största delen suttit i mage och mellangärde. Periodvis har jag känt mig som att jag är gravid i femte månaden eller så – och jag skojar inte. Svullnaden har varit på det där viset att det inte är fysiskt genomförbart att suga in magen. USCH!
Nu har jag ju återgått till min normala kosthållning (LCHF), vilket känns alldeles fantastiskt bra. Det var inte heller, precis som jag trodde och hoppades på, inte jobbigt alls att skippa sockret och kolhydraterna. Jag behöver och vill gå ner i vikt igen, men jag tror att jag fortfarande är så trött i kroppen att den inte riktigt orkar hålla ihop. Framför allt magen känns väldigt slapp och sladdrig, och just nu skulle jag inte känna mig bekväm med att gå ut i en tightare tröja utan något löst sittande över den.
Det här kommer dock att ge sig, allt eftersom. Men just nu känns den här delen inte skitkul.
Hår
Jag vet att jag tjatar om det, men jag har ju haft turen att inte tappa allt hår. En kort, tunn, gles, supertöntig stubb har befunnit sig på mitt huvud hela tiden rätt igenom. Min personliga misstanke är att det i alla fall delvis beror på den rutin jag haft och fortfarande har; jag har tvättat håret med schampoo, hårmask och balsam. Jag har också använt en hårkliare dagligen, för att stimulera hårsäckarna. Jag har också använt en (egen) blandning av oljor för att hålla den där korta, töntiga stubben mjuk.
Någon vecka efter sista behandlingen började jag också äta maxdosen av den Stora hårkuren – och jag tror tamejfan att den gör skillnad, för mitt hår tar sig så det står härliga till. Jag har naturligtvis inte ett långt svall, men det växer märkbart. Just nu verkar det mest vara så att det kommer upp fler och fler strån, och de som redan sitter där växer på längden. Än så länge är det ju fortfarande kort, men man ser i alla fall att det finns en hårfärg, och behöver inte leta för att se skillnad på hår och hårbotten. Bara det i sig är ju en win i mina ögon. 😀
Jag kommer att fortsätta med min rutin med hårkliare, olja och så vidare, under en rätt lång tid framöver, tror jag. Jag råkar nämligen vara väldigt förtjust i mitt hår och vill gärna ha tillbaka det – hellre förr än senare. Just nu känns det superviktigt att ta hand om det så mycket som möjligt, för att det ska hålla sig i så bra skick som möjligt. Sen hur det kommer att se ut när det blir längre – tja, det återstår att se.
PSYKISKT
Post cancer-krasch
Jag har hört att vissa som går igenom en cancer-resa med cellgifter, strålning och hela kittet, kraschar – antingen under tiden eller efteråt. Eftersom jag råkar vara jag kan jag inte svara för hur och varför andra reagerar som de gör, men för egen del känner jag inte att jag har någonting att krascha för.
Det jag möjligen kan känna är ett visst (stort!) mått av otålighet och frustration över att det tar så in i helvete jävla lång tid, och jag vill bli klar någon gång så att jag kan återgå och få ordning på mitt liv igen.
Positiv inställning
Det här är något jag är väldigt stolt över mig själv för, faktiskt. Även om min allra första reaktion på knölen jag hittade i bröstet var panik, så har jag ända sedan dess haft en nästan överdrivet positiv inställning till allt det här.
Det innebär inte att det inte varit jobbigt, för det har det. Det här är inte ett dugg underhållande på något som helst vis, och ingenting jag rekommenderar att man gör bara för att testa.
Men det är skillnad på att ha en negativ inställning och att känna sig arg, frustrerad och ledsen i stunden. Och jag har lärt mig att man kan vara både positiv och känna sig negativ i stunden – vilket för mig är en rätt stor grej.
Sedan har jag kanske tur i oturen – det här är inte det värsta som har hänt mig. Det märkligaste och mest fysiskt påfrestande – ja. Men inte det värsta. Jag har dessutom levt ett liv proppfullt av motgångar och svårigheter av diverse slag, så jag har liksom vanan uppe vid att hantera elände.
Energi/ork
Jag tror att det är här jag blir som mest frustrerad. Säkerligen i likhet med väldigt många andra, men det är verkligen extremt påfrestande att inte orka på det sätt man är van vid. För tro mig, det är en sak att säga att man inte orkar för att man är lite småtrött eller kanske bara inte har lust, och en helt annan sak att behöva välja vad man vill orka med att göra idag. Jag befinner mig i delen där jag behöver välja om jag vill skura ett par köksluckor eller gå en promenad med hunden.
…
Allt jag har skrivit om nu kommer att bli bättre, över tid. Just nu känner jag mig.. well, dels känner jag mig alldeles otroligt tacksam över att det här snart är helt färdigt, samtidigt som jag är extremt frustrerad över att vara så trasig i framför allt kroppen. Psyket är jag inte ett dugg orolig för, men att behöva ta hand om och bygga upp resterna av kroppen känns ju som lika tidskrävande som själva behandlingen i sig.
Det känns som att det kommer att ta ett tag att reda ut allting. Kroppen. Skallen. Lärdomarna. Erfarenheterna. Vem är jag, hur vill jag leva, vad är viktigt för mig efter den här upplevelsen? Det är många nya perspektiv som ska inkorporeras i det som är jag, vem och hur jag vill vara, och så vidare.
Så jag antar att jag har en minst lika lång resa framför sig i fråga om återhämtning/tillfrisknande/återuppbyggande, som den som ligger bakom mig. Den jag har framför mig är ju i alla fall mer positivt laddad än den bakom ryggen, så jag känner mig trots allt rätt peppad. ♥