Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
I torsdags förra veckan fick jag min sista strålbehandling. Det har gått nästan en vecka, och jag har fortfarande lite svårt att fatta att allting är färdigt nu. Jag är klar med alla behandlingar, förutom medicinen jag ska äta i några år framöver. Men utöver det – helt klar.
Just nu befinner jag mig i ett stadie av efterhängande stress som inte är jättebekvämt. Även om jag haft och har en positiv inställning till allt det här, så har min kropp fortfarande utsatts för en enorm stress det senaste halvåret. Jag har ju för tusan blivit förgiftad regelbundet, och därefter har jag fått si och så många celler i mitt bröst sönderslagna om och om igen under en månads tid.
Jag är helt slut.
Det är inte så jättefarligt med kroppen, faktiskt. Jag har kommit igång såpass att jag orkar gå ordentliga, om än inte skitlånga, promenader med hunden. Jag orkar vara hyfsat aktiv här hemma. Jag orkar praktisera min yoga.
Men alltså, stressen. Om jag tagit mig igenom hela behandlingstiden för att jag inte haft något val och därför gjort det på ren adrenalin.. Nu när jag är klar och kan slappna av, kommer stressen liksom och slår till i efterhand. Och det är flera olika sorters stress, dessutom.
Dels är det den fysiska stressen och påfrestningen. Dels är det stressen som har att göra med avbrutna rutiner och att jag tvingats in i helt olika verkligheter under en längre tidsperiod. Först undersökningar, sedan operation, sedan cellgifter, sedan lite ledigt, sedan strålning, och nu – pang, bom, krasch är jag tillbaka i min egen verklighet. Man kan få whiplash-skador för mindre, tro mig.
Det känns lite snopet, på något märkligt sätt. Lite som att få mattan ryckt under fötterna. Att snubbla på mållinjen, fast att jag har vunnit och är på andra sidan hela behandlingen.
För vad tusan gör jag nu? 😮 Nu har jag ju massor med tid över, där jag tack och lov inte behöver åka fram och tillbaka till onkologen stup i kvarten. ♥
Och ändå har jag så väldigt mycket planer och saker jag vill göra. En del är uppenbara – spara ut håret (långtidsprojekt), sy kläder (så småningom), överleva sommarvärmen, bygga upp muskler på både mig själv och hunden igen, fortsätta blogga på befintliga och ett par nya bloggar (ämnesspecifika hela bunten, förutom just den här), göra klart döstädningen, ha jordgubbar på balkongen…
Alla de här planerna kommer jag att ägna min tid åt. Inte i jättehög hastighet, för det orkar jag inte. Min hjärna känns misshandlad av intryck (trots att jag knappt varit utanför dörren mer än jag absolut, nödvändigtvis måste på ett halvår) och på det senaste, även insikter om drösvis med grejer.
I helgen som var, direkt efter sista strålbehandlingen, hade jag dels en av mina daghundar här på en övernattning, och dagen därpå var Tone här. Båda sakerna är sådant jag verkligen uppskattar, gillar, trivs med och så vidare – men shit, vad det var aningens för mycket just precis då. Det jag lärde mig på det var att jag kanske ska planera min tid lite bättre, så att jag inte bokar in alltför mycket på en gång. Och alltför mycket är tydligen väldigt lite, för mig, just nu.
Lite funderingar om långtgående effekter av cellgifter och strålning;
Cellgifter
Jag tror att jag har klarat mig hyfsat. Nu har det (redan!) gått precis två månader sedan jag fick min sista cellgiftsbehandling, och jag tycker att jag till exempel återfått muskelstyrka i lår och armar för att kunna fungera hyfsat i min vardag.
Jag är inte heller lika trött som jag var tidigare – men jag blir trött väldigt, väldigt fort, och jag upplever det som kallas fatigue. Jag kommer att få planera min tid och det jag gör under förmodligen lång tid framöver, om jag ska orka.
Den enda kvarvarande effekt jag märkt (och jag är väldigt uppmärksam) är att min syn har påverkats en del. Jag är närsynt sedan typ jämnt, men nu har jag en syn som fungerar olika i tre led. Det kommer att behövas nya glasögon, så småningom, men jag tänkte vänta ett tag och se om det stabiliserar sig på något vis.
Strålning
Det verkar som att jag har klarat mig rätt bra även här. Jag har inte varit särskilt röd, knappt svullen och inte heller öm. Dock har jag gått med padding för bröstvårtan, eftersom huden blir känslig på det obekväma viset. Jag lyckades också få ett skavsår i armhålan på grund av kanten på ett linne. Det bara bevisar att även jag blev väldigt känslig i huden där. 😀 Plus att jag nu har en stor, ljus pigmentfläck som täcker nästan hela armhålan.
Men utöver detta, och att jag är trött på grund av strålningen, så tror jag att jag kanske klarat mig bra undan även här.
Tamofixen
Tamofixen är den hormonhämmande medicin jag kommer att äta i flera år framöver. Den har en hel del dryga biverkningar man kan drabbas av, men nu har jag ätit den i en dryg månad och har knappt märkt av det. Hade ett par mindre under första veckan, men annars tror jag att jag kommer att klara mig undan rätt bra.
…
Men alltså, stressen. Jag är alldeles otroligt tacksam över att inte ha ett jobb jag måste återgå till. I stället kan jag ta mig tiden och friheten att landa, plana ut, hitta min nya lägsta nivå, ta reda på vad som eventuellt har gått sönder i kroppen (om jag nu har missat något hittills, vill säga), hitta nya sätt att hantera trötthet på, och så vidare.
Och jag råkar ju vara bra på att ta hand om sånt här i mitt liv. This is not my first rodeo. Den enda skillnaden mot förr är att jag numer är mycket bättre på att ta hand om mig själv. Så förr eller senare kommer jag att vara i hyfsad form igen.
Bara inte just idag.