Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Vid det här laget har det gått ungefär fyra och en halv månad sedan jag fick min sista cellgiftsbehandling. Hela det äventyret befinner sig numer djupt höljda i en tjock dimma – jag minns faktiskt inte jättemycket av det. Men det var ett tag sen jag skrev om min återhämtning, och tänkte ge en kort uppdatering.
Jag tror att för min del så kunde allt det här ha legat bättre i tid än precis såsom det varit. Att operationen skedde när den blev, och att framför allt perioden med cellgifterna låg när den gjorde, strålningen där den var – så att jag kunde använda sommaren till återhämtning.
Nu har ju den här sommaren avvikit rätt rejält mot hur vi vant oss med hur somrarna är, numer. Det här är en väldigt typisk svensk sommar såsom de var när jag var barn (ja, förutom de runt tre veckorna i juni när det var jävligt torrt och varmt). Av det skälet har jag inte mått fullt så dåligt som jag brukar göra sommartid, eftersom jag är så vansinnigt värmeintolerant. Men även om sommaren inte har varit skitvarm, har det fortfarande varit sommar och jag gillar inte somrar.
Men för ett par veckor sedan sade en kompis till mig att det förmodligen inte skulle bli sådär skitvarmt under resten av sommaren, vilket gjorde att hela min inställning till min återhämtning, vad som är rimligt att förvänta sig och så vidare, ställdes om inom loppet av en tusendels sekund.
Jag tror att jag rent fysiskt har återhämtat mig hyfsat, faktiskt. I alla fall jämfört med hur kroppen fungerade innan allt det här satte igång. Det enda som skiljer sig – och jag tror att det möjligtvis kan bero på det Tamofixen jag äter (hormonhämmande medicin), är att jag har väldigt ont i ena hälen. Det är en värk jag brukar få lite då och då, men det brukar ge sig inom någon vecka. Den här gången har det hållit i sig i runt en månad, och verkar inte ha lust att släppa riktigt än.
Men om man tänker sig hur jag orkar gå med min hund, Boyo – det är fortfarande relativt varmt om dagarna, och även han är värmekänslig, så då går vi mest för att han ska få göra sitt. På kvällar och nätter, däremot, har vi börjat gå vettiga promenader igen. Inte de längsta – men jag tror inte det dröjer så länge innan vi kommer igång med det. Det enda som står i vägen just nu, är den där jävla häl-värken jag har. För jag tror nämligen att JAG orkar gå rätt långa promenader – men min häl har ingen lust, och därför blir vi begränsade på grund av det, vilket är sjukligt jävla as-irriterande.
Annars ägnar jag mycket tid, energi – och pengar, på att få mitt hår att växa och få bra kvalitet. Jag har börjat ägna mig åt naturlig hårvård, vilket jag kommer att skriva om på min senaste blogg, klokskaper.se. Det växer rätt fort, men själv smäller jag av i frustration, eftersom jag inte ser klok ut i skallen och det kommer att ta lång tid innan jag känner mig vettig i håret.
Jag märker att jag sedan hela behandlingstiden blev klar, har börjat ägna mig mer och mer åt det jag verkligen tycker om att göra. Mina intressen blir fler, och jag är inte ett dugg förvånad över ett endaste ett av dem. Hela upplevelsen att gå på cellgifter, få strålning och så vidare, gör onekligen något med en – i alla fall med mig, och såhär i hindsight känns det ju mest positivt. Och tack och lov så är allt det där bakom mig.
Min upplevelse just nu är att jag rent psykiskt och mentalt har klarat mig nästan oförskämt bra, raka vägen igenom det här. Att under tiden vara arg, frustrerad och ledsen är inte ett dugg konstigt, för det är långt ifrån kul. Men jag har aldrig brutit ihop, jag har aldrig behövt antidepressiva eller ångestdämpande, och jag tycker att jag klarar mig rätt bra nu när det är färdigt.
Det enda jag tycker att jag har rejält svårt med, är att upprätthålla rutiner. Min stresstolerans har ju inte direkt blivit mindre, och så fort något avviker från hur jag vill att det ska fungera, så kan en hel dag (eller flera) hamna ur fas och så blir allting jättejobbigt.
I och för sig; nu när jag tänker närmare på saken – jag har också haft en del problem med motivation för att ställa mig på yogamattan. Det hade jag inte riktigt förväntat mig, men en (annan) kompis sade till mig att medan jag å ena sidan återhämtat mig rent mentalt, så kanske det är så att kroppen fortfarande tror att den får cellgifter och därför är så motvillig. Just nu ägnar jag mig därför åt att framför allt hålla rutinen uppe och påminna kroppen om att det är såhär det kommer att se ut resten av livet, även om det just nu inte blir “riktiga” pass varje dag (men oftast).
…
Småsaker som kan vara intressanta att veta;
Efter strålningen ska man ju vara överdrivet försiktig med solen för att undvika brännskador. Jag använder solskyddsfaktor 50, och investerade dessutom i en gigantisk solhatt jag har på mig när det är soligt. Jag har klarat mig bra från att ens bli röd, så jag känner mig nöjd.
En bieffekt som håller i sig sedan strålningen är att jag fortfarande hostar och har en hel del slem som åker hiss i halsen. Jag är ju rökare, så det är väl inte så konstigt – men för dig som också röker och ska genomgå strålning kan det ju vara kul att höra från en fellow nikotinist hur det blev efteråt.
Mitt opererade bröst känns helt ok. Ärret ser rätt ok ut – det syns ju, naturligtvis, men i min personliga åsikt ser det bra ut. Jag känner andra som fått en rejäl hårdnad under ärret, men jag tycker inte att det är så illa på mig. Sen är ju bröstet mindre än det andra, och ser inte alls likadant ut längre.
Jag hade ju turen att inte tappa allt hår. Nu när det börjat växa ut igen syns det en tydlig gräns på vad jag kallar cellgiftshår, och det hår som växt ut efteråt. Så småningom, när det blivit (betydligt!) längre kommer jag att klippa bort cellgiftshåret. Men just nu vill jag mest bara att det växer, helst så fort som möjligt.
Mentalt arbete är skitviktigt i tillfrisknandet och återhämtningen. Under den första tiden efteråt tyckte jag att jag stank gift – extremt obehagligt. Det upphörde dock när jag tvingade bort bilden av gift som låg och pös i kroppen. Vill du veta mer om den typen av tankearbete, hör av dig, så ska jag skriva ett inlägg enbart om det.
…
Jag var rätt introvert innan det här, och nu är jag snudd på ännu mer introvert. Jag vill allra helst vara hemma, och helst utan sällskap större delen av tiden. Behovet av att komma i fas med mig själv är större än behovet av sällskap just nu. Det är alldeles otroligt skönt att ha lyxen att unna mig just precis det.
Det jag dock tror känns roligast av allt är hur jag upplever att jag mer och mer blir den person jag är tänkt att vara. Jag var det naturligtvis innan också, men jag tillåter mig att vara mig själv i betydligt högre grad än tidigare, och det är oerhört positivt. Varför slösa tid på att vara något annat, liksom!?