Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Det här inlägget är början på en serie som kommer att handla om återhämtningen efter cellgiftsbehandlingen. Inläggen kommer att samlas under fliken Bröstcancer i menyn, men finns naturligtvis också tillgängliga i hela bloggflödet, liksom i listan till höger.
Just nu befinner jag mig i slutet av det som skulle ha varit en behandlingscykel, om jag skulle ha fått ytterligare en. Nu har jag ju tack och lov äntligen fått min sista, så hädanefter är det återhämtning som gäller. Men jag räknar ändå detta som slutet av cykeln, och att den faktiska återhämtningen börjar i samband med när jag skulle ha fått en till, om det varit så. Mitt datum för det är den 1 april (och det är inte ett för tidigt aprilskämt 😀 ).
Den här cykeln (som med alla tre under andra halvan av allt det här) har det värsta varit tröttheten. De två första veckorna direkt efter behandlingen var fullständigt olidliga, och jag var enormt frustrerad över att behöva gå igenom det när jag liksom var färdig med själva behandlingarna. Jag har rätt kort tålamod (även om det blivit bättre) och hade inte alls lust att behöva ta mig igenom all denna trötthet en gång till.
Men vis av erfarenhet; alla biverkningar har sitt slut. Även den där akuta, skitdryga, olidliga tröttheten. Det tog ungefär tio till tolv dagar innan det började ge sig, sådär på riktigt. Jag mår betydligt bättre nu, även om jag fortfarande är tröttare än vanligt – och blir trött efter väldigt lite aktivitet.
Jag har ju långt innan planerat för hur jag ska lägga upp min återhämtning, och hur jag ska bära mig åt med vissa saker jag vill få igång så normalt som möjligt, så snart som möjligt.
- äggfasta för att rensa systemet
- yoga
- hårväxt
Äggfasta
Jag äter LCHF till vardags, men upptäckte redan under första behandlingscykeln att jag behövde ha snabb energi för att lyfta ens en tusendels millimeter från botten av biverkningarna. Det var bara att acceptera att jag behövde ha snabba kolhydrater, vilket periodvis har inkluderat en hel del socker. Som gammal socker- och matmissbrukare är det ju inte skitkul, men bara att gilla läget.
Eftersom den sista cykeln pågår hela mars ut beslöt jag mig för att tillåta mig att äta skräp (enligt mig) månaden ut. Men för ungefär en vecka sedan började min kropp tycka att tanken på socker var rätt så äcklig. Eftersom jag trots allt hade tillåtit mig, så åt jag skräp i måndags, tisdags och onsdags – men sen gick det inte längre. Sen var min kropp väldigt tydlig med att det var dags att börja äggfasta redan nu, och inte vänta till den 1 april.
Nu har jag äggfastat i tre dagar, men på grund av omständigheter och ekonomi återgick jag till mat idag. Jag kommer troligtvis att äggfasta regelbundet på något sätt – hur har jag inte bestämt än. Men det har varit väldigt skönt att inte behöva tänka på mat, att rensa upp i systemet och nollställa smaklökar, mitt mindset omkring det jag stoppar i mig, och liksom få en nystart.
Äggfasta = att endast äta ägg i olika former (kokt, stekt, i fett-te/kaffe, äggröra osv) och LCHF-godkänt fett
Yoga
Innan behandlingen började bestämde jag mig för att göra min yoga så ofta och regelbundet som möjligt. Under de tre första behandlingarna fungerade det faktiskt rätt bra. Det var första veckan efter själva behandlingen där det kunde bli uppehåll, men på det stora hela fungerade det.
Under de tre sista behandlingarna har jag varit sådär överdrivet, extremt jävla aptrött. Yogan har i princip varit helt frånvarande. Har varit nöjd om jag orkat göra något enstaka pass här och där, men det blev ett väldigt långt uppehåll. I vanliga fall skulle jag ha varit extremt missnöjd, men i det här läget har det bara varit att acceptera att det är schysstare mot kroppen och skallen att vila i stället för att tvinga sig, när man faktiskt inte orkar.
Men eftersom jag nu råkar vilja praktisera yoga, så börjar det bli dags att komma igång. Jag gjorde mitt första yogapass på länge igår, och det kändes jättebra. Så bra att jag snabbt bestämde mig för att jag minsann ska göra detta dagligen framöver. Tills jag vaknade idag, vill säga, och insåg att det här är en dag när det inte blir någon yoga, därför att jag är alldeles för trött. Dagskick, gott folk – dagskick. Och det i sin tur fick mig att hoppas på att jag kanske orkar ställa mig på yogamattan varannan dag. Det återstår att se – oavsett, så kommer jag att lyssna på min kropp.
Fördelen med gårdagen kombinerat med ovan nämnda äggfasta är att jag lyckades göra mig av med en viss svullnad i mage och mellangärde, som stört mig enormt. Jag har svällt upp under varje behandlingsperiod, på olika ställen på kroppen. Men nu verkar det som att jag till största delen har lyckats svälla av, för vilket jag är enormt tacksam.
Hårväxt
Och då menar jag såklart på huvudet. Jag har ju haft turen att inte tappa allt hår. Det tog en dryg vecka efter första behandlingen innan jag började tappa tussar, och då hjälpte mig en kompis att raka av allt, förutom en stubb som blev kvar. Det har naturligtvis rasat stubb under tiden, men inte tillräckligt för att jag skulle bli helt blänkande kal. Det har varit tunt, glest och mest sett riktigt jävla töntigt ut. Men det har suttit hår på huvudet.
På läkarbesöket inför sista behandlingen frågade jag när jag kunde börja äta mina vitaminer igen. Till svar fick jag att jag skulle vänta någon vecka efter behandlingen – sedan kunde jag sätta igång. Även där hade jag en tidsplan som jag bröt några dagar tidigare, eftersom jag är sådär otålig. Men ja, jag höll mig tills den där veckan hade passerat. 😀
Jag tar upp vitaminer, eftersom jag äter den Stora Hårkuren, som jag köper på Apotea. Jag har ätit den i flera år, och tycker att den fungerar. Vid det här laget har jag hunnit äta den i runt tio dagar, och tycker att jag redan ser någon slags resultat. Tidigare har jag tyckt att håret varit så extremt ljust, och var orolig att jag håller på att bli blond (har råttfärgat hår av naturen, och färgat det sedan runt 35 år tillbaka), men nu har det tagit sig såpass att det faktiskt ser ut att bli mer råttfärgat än blont. Ingetdera är bra (det finns skäl till varför jag färgar mitt hår), men hellre råttfärgat än blont. Det behöver dock växa ut lite mer för att det ska bli tydligt hur stora mina vita fläckar är. Jag kommer ju tack och lov att bli kritvit i skallen så småningom, i stället för grå (personlig preferens), likt både pappa och farmor.
Utöver vitaminer har jag varit noga med att ta hand om det lilla hår jag haft under hela den här tiden. Jag har tvättat det med schampoo, hårinpackning och balsam. Det kan tyckas överdrivet, men eftersom jag har velat att det ska sitta fast i så hög utsträckning som möjligt har det varit viktigt för mig. Jag har också använt en sån här hår-kliare (handtag med ett antal spröt på som man använder för att klia/massera hårbotten) varje dag, och sedan haft i min egen blandning av oljor som jag också använt till naglarna.
Jag vet inte varför håret bestämde sig för att sitta kvar på just mig. Jag är dock oerhört tacksam för det. Det var inte förrän efter sista behandlingen som ytterkanterna på mina ögonbryn bestämde sig för att trilla av, så det har ju sett lite löjligt ut ett tag. Men de växer ut igen. Ögonfransar har jag kvar, liksom håret under armarna som inte heller släppt. Och för den som undrar varför jag låtit det sitta kvar; så länge jag hade picclinen ville jag inte hålla på med rakhyvel eller hårborttagningskräm i närheten av den, hur inplastad den än var i duschen. Det var så obekvämt att sätta i den, att jag inte hade lust att riskera att ha sönder den och behöva sätta i en ny.
Men på det stora hela tycker jag att jag ser skillnad från dag till dag. För tillfället ser jag mest ut som en persika på skallen – det är superkort (någon centimeter, kanske) och står rätt upp, uppe på huvudet. Snart kommer jag nog att se ut som en monchichi. Därefter troligtvis som en tant med hårt permanentat hår. Därefter – tja, det återstår att se. Jag kommer inte att känna mig snygg i håret på rätt länge, i alla fall. 😀
Tröttheten
Det här är väl det jag är mest bekymrad för. Eller, bekymrad och bekymrad.. Det är vad det är, och det blir som det blir. Jag kommer att ta det lugnt, även om jag är otålig och vill må bra igen. Men är det något jag lärt mig under den här tiden är det just acceptans och att ingen dör av att jag gör i morgon vad jag hade tänkt göra idag, men inte orkar.
Jag har hört lite olika bud på hur lång tid det kan ta att återhämta sig. Allt från ett par månader upp till ett år. Min plan är att det inte ska ta ett år. Min misstanke är att det kommer att ta fram till någon gång i höst. Jag tror det, därför att det snart är sommar och jag är så extremt värmeintolerant att jag kommer att vara ungefär (inte fullt) lika passiv och trött som under behandlingstiden. Så det där med långa promenader med hunden (som för övrigt är lika värmeintolerant som jag) när det är över 22 grader är liksom uteslutet. Särskilt om jag dessutom kommer att drabbas av vallningar på grund av medicinen jag snart kommer att börja äta (Tamofixen).
Men min tanke är ändå att jag så långt jag orkar, ska utmana mig själv på olika vis. Än så länge har jag inte särskilt mycket ork, uthållighet eller flås – men så har det inte heller gått tre veckor efter sista behandlingen heller. Jag tänker mig att jag trots allt har gått igenom en väldigt påfrestande behandling, så det är rätt ok att vara trött och sliten.
Jag har inte alls lust att gå runt och vara såhär trött längre än jag måste. Jag råkar dessutom ha väldigt höga förväntningar på mig själv, och de verkar inte ha försvunnit ens nu, efter cellgiftsbehandlingen. På gott och ont, får man väl säga.