Självporträtt

 

Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.

 

Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.

 

Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.

 

På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…

 

Välkommen! 🙂

Translation

Jag insåg tidigare idag (igår, om man ska vara kinkig) att jag (och min kompis) har två veckor kvar av de 100 dagar jag utmanade henne på (efter de 31 dagar hon utmanade mig på). Vilken grej. Jag erkänner mig helt fascinerad av mig själv – särskilt eftersom jag tänker fortsätta med det här.

Nu är det sommar och på det stora hela, skitvarmt hela tiden. Min lägenhet blir dessutom fruktansvärt varm sommartid, trots fläktar och öppna fönster och balkongdörr när det är sval(are). Jag var lite rädd att jag inte skulle fixa att göra min yoga varje dag, men hittills har det faktiskt funkat. Vissa dagar är det för varmt, och då gör jag en eller ett par positioner och så får det vara bra så – men faktum är att jag faktiskt gjort hela pass på dagar där jag aldrig trott att jag skulle orka. Men eftersom jag råkar tycka att det här är så bra för min kropp, så vill jag inte ligga av mig och bli lat.

En sak jag har noterat de senaste veckorna är att övning ger färdighet. Det kan ju låta alldeles naturligt, och det är det – men det är himla kul att upptäcka att en position som mest har känts jobbig och där jag inte alls har fattat poängen med den (downward facing dog, för den som undrar), helt plötsligt börjar kännas vettig. Dessutom börjar jag förstå åtminstone delvis vart den ska kännas någonstans i kroppen. Det gör också att jag kan “ta i” lite mer, vilket naturligtvis ger än mer effekt.

När det gäller fysiska förändringar så är det sommar, och min kropp tappar förmågan att hålla sig contained – det är som att den bara blir slapp, kraftlös och allmänt bläh. Därför har jag kommit fram till att det är dumt av mig att förvänta mig att det här faktiskt ska synas – just nu. Men trots det, tycker jag mig se att mina axlar börjar se annorlunda ut. Inte mycket, och jag tror inte att någon annan ser det – men jag gör. Och det är väldigt trevligt. Jag känner mig något frustrerad över att det tar tid för förändringar som är mer tydliga, men någon sade någon gång för flera år sen att det börjar på de yttre delarna av kroppen och tar sig sedan inåt. Så förhoppningsvis har jag något gott att vänta på, längre fram.

Jag vet att jag tjatar om det här, men jag är otroligt glad och tacksam över att ha blivit utmanad, eftersom det här är något jag tänkt på under väldigt lång tid men inte kommit mig för eftersom jag är rätt lat och bekväm av mig. Nu när jag väl har börjat, tror jag inte att jag kommer att sluta. Tvärtom – det här vill jag fortsätta göra så länge min kropp klarar av det.

 

HJÄLP!

Jag lever på sjukersättning, och hela hösten 2021 har varit katastrofal. Just nu har jag ett enormt behov av att förnya min garderob på grund av kraftig viktnedgång – men jag har inte råd.

 

Stötta mig så att jag kan köpa hem bastyg och sy nya kläder jag inte drunknar i.

 

STORT, stort tack på förhand!