Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Jag har redan skrivit om boendestöd i Västerås kommun, och nu när jag själv provat på hur det fungerar i kommunens regi känner jag mig redo att berätta om mitt första intryck. Som väntat är jag inte särdeles positivt inställd till det.
Jag tror att mitt boendestöd via kommunen varit aktivt i en eller möjligtvis en och en halv månad vid det här laget. Första eller andra mötet fick jag skriva ner vad jag hade för mål och behov, och på det stora hela hur jag vill ha det.
Det allra viktigaste för mig i relationen med en boendestödjare är just – relationen. Jag vill att det är en och samma person som hanterar hela insatsen, för att få stabilitet, trygghet, och för att bygga tillit och förtroende. Jag tycker inte att det är för mycket begärt – inte ens för mig som har ett mindre behov än säkerligen många andra. De som är i sämre skick än jag har naturligtvis ännu större behov av just den där stabiliteten, tryggheten, tilliten och förtroendet.
Mina behov rör sig om stöttning för att komma upp på morgonen, samt framför allt att det finns någon som (efter att ha lärt känna mig) kan se om/när jag börjar må åt ena eller andra hållet (i en bipolär diagnos) och då kan hjälpa mig att söka hjälp om jag inte klarar det på egen hand. Detta sker genom ett par telefonsamtal samt ett hembesök i veckan.
På papperen jag fyllde i skrev jag överdrivet tydligt, flera gånger, att jag vill ha en och samma person i alla insatser (telefonsamtal och hembesök) och att jag hellre är utan besök om min boendestödjare är sjuk eller på semester. Och tro mig – jag var överdrivet tydlig.
Därför blir jag skitirriterad när morgonsamtalen görs av olika personer varje dag. Jag blir lika irriterad när veckosamtalen eftermiddagstid görs av olika personer – varje gång (även om en eller ett par av dem visat sig vara trevliga). Ännu mer irriterad blir jag när minst en av de personer som ringer pratar med mig som om jag vore ett barn – vill säga; på ett väldigt nedlåtande sätt.
Idag var det dags för mitt hembesök, och jag hade undrat under ett par dagar hur det skulle bli eftersom min boendestödjare var sjuk förra veckan. På förmiddagen fick jag ett sms från en person jag inte träffat, där det stod att hen skulle dyka upp en halvtimme senare.
Behöver jag förklara just hur jävla irriterad jag blev?
Jag vägrar ta emot personer jag inte träffat – särskilt inte när jag uttryckligen, på ett överdrivet tydligt vis, varit tydlig med att jag vill ha en och samma person – annars ingen alls. Det har med sunt förnuft att göra. Det har med respekt för människor att göra. Det har också med service att göra – vi med behov finns inte till för att andra ska ha ett jobb att gå till. De har ett jobb för att kommunen erbjuder en service till personer med behov av stöd i sin vardag.
Jag svarade personen som skrivit sms-et att de måste bli bättre på att informera i tid om ändringar, och att jag vill avboka dagens besök på grund av detta eftersom det inte passar just den tiden. Efter en stunds tystnad skickar jag ett till med önskan om bekräftelse, eftersom jag inte vill att det ringer på dörren helt plötsligt, när jag tackat nej.
Det blev ett trevligt avslut, vilket jag är tacksam för. Men ändå – själva grejen. Och bara det att det inte finns ett stadigt schema – jag får ett sms eller ett telefonsamtal där jag får veta vilken tid på dagen jag får besök. Den tiden kan skifta på flera timmar, från vecka till vecka. Bara det i sig är sjukligt irriterande.
Men det som irriterar mig mest av allt är att jag verkligen inte tror att det kommer att bli särskilt mycket bättre efter sommaren när alla haft semester. På grund av kommunens urkassa avtal har alla privata utförare försvunnit, vilket ger Västerås egen service utrymme att göra precis hur de vill utan att någon kan ge dem på käften för det. Jag blir skitsur på att de tar sig friheter att köra över folk bara för att de kan.
Och ja, jag vet att det är mycket för dem nu när de helt plötsligt fått ett överskott av personer med behov. Jag förstår att det är kaos. Men vet ni vad? Det är faktiskt inte mitt problem. För en gångs skull tänker jag inte vara undfallande och bara acceptera att det är på ett visst sätt “för att” läget är som det är.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att känna mig mindre kritisk till hur Västerås stad hanterar personer med behov av stöd i sin vardag, oavsett om det handlar om boendestöd, gode män/förvaltare, hemtjänst eller någon annan service. Det är en överförmyndarmentalitet som är extremt jävla osmickrande – men inte för mig eller någon annan i min målgrupp, utan för kommunen.
Jag är dock inte ett dugg förvånad, och ska påminna mig själv om att skriva mer om det där med tycka-synd-om-mentaliteten och sossestyret.
Om en dryg vecka kommer jag att skippa morgonsamtalen under en period. När hösten kommer får vi se hur jag gör. I dagsläget är jag starkt benägen att skippa boendestödet helt och hållet, för jag är inte ett dugg imponerad.
Och då spelar det ingen större roll att individen som kommer på hembesök är trevlig och rar – den personen är inte problemet, utan det ligger i hur saker sköts från politisk och administrativ sida.