Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
När Jan Björklund avgick som partiledare för något år sedan hade jag gärna sett Erik Ullenhag ta över. Tyvärr blev det inte så, och Nyamko Sabuni tog över den liberala stafettpinnen i stället. För den som undrar är min egen politiska hemvist liberal, men betydligt mer socialliberal än något annat. Till skillnad från Nyamko Sabuni.
Det är svårt att låta bli att se det här nya vägvalet från Liberalernas sida som mycket annat än ett desperat försök att rädda partiet, nu när de ligger så lågt i alla mätningar. Nyamko Sabuni är säkert en bra och trevlig person, men för mig saknar hon självklarheten, självförtroendet och det medmänskliga draget som åtminstone jag tyckte var trevligt hos Jan Björklund. Missförstå mig rätt, Björklund var och är långt ifrån perfekt, men min uppfattning är att han var en betydligt mer självklar partiledare än Sabuni någonsin kommer att bli.
För mig är tanken på liberalismen som faktiskt höger främmande. Visst, tanken på att det skulle vara vänster är också främmande. För mig är liberalismen i mitten, och där bör den hålla sig. Samarbeten kan vara nog så bra, liksom att vilja arbeta för att en viss partiledare ska bli statsminister i nästa val – även om jag i det här fallet inte alls håller med. Men att ge sig in i ett än så länge löst samarbete där ett av partierna heter Sverigedemokraterna, det är så otroligt korkat att jag blir alldeles matt. Att dessutom göra det tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna bäddar ju för ett traditionellt och konservativt samhälle in the making – på så många sätt som liberalismen rimligen torde vara emot ur alla perspektiv möjliga.
Jag förstår verkligen inte hur Sabuni och alla de som röstade för det här skiftet ser att liberala värderingar får plats i den högerpolitik som kommer att presenteras av det här samarbetet framöver. Jag förstår verkligen inte det. För grejen är – åtminstone för mig som socialliberal, att pengar är inte allt. Pengar är bara en liten del av ett fungerande samhälle. Största delen består av människor. Individer. Liberalismen borde rimligen vara inkluderande och räkna med alla, men genom att välja att gå till höger så blir det en enorm exkludering av väldigt, väldigt många människor.
Är jag partisk?
Såklart jag är. Jag är för individens rätt till sina egna val. Jag gillar inte att placeras i ett fack på grund av det eller det. Jag gillar inte att någon ska tala om för mig vad jag får eller inte får göra på grund av si eller så. Tyvärr är det så, och det är förvisso kanske mer Socialdemokraternas fel än något högerparti. Men Socialdemokraterna har i alla fall haft vettet att tänka på oss som av ett eller annat skäl är eller har blivit sjuka och inte klarar att bidra till samhället på ett sätt som tillhör normen. Jag må tycka att det systemet behöver justeras, men det ger såna som mig någon slags valfrihet, även om marginalerna är extremt små och oförlåtande. Men en högerledd regering kommer med stor sannolikhet att göra livet för såna som mig ännu sämre, och där blir jag sur. Särskilt på Liberalerna som säger sig arbeta för individens frihet – men uppenbarligen inte allas frihet.
Genom att välja höger i stället för mitten (eller vänster) har Sabuni och Liberalerna bestämt sig för att exkludering är bättre än inkludering. Och då menar jag inte bara sjuka, utan också kvinnor, kulturutövare, invandrare/nysvenskar, pensionärer, och så oerhört många fler. Slår man ihop Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna får man ett samhälle som åtminstone inte jag vill leva i. Ett samhälle där allt som räknas är hur mycket pengar du tjänar, vilket land och vilken kultur du föddes in i, att du är en vit medelålders priviligerad man, att du har rätt åsikter, men inte särskilt mycket mer. Det kommer att bli, om vi har otur, ett toppstyrt överförmynderi där individen inte har mycket att säga till om, och det gör mig rädd.
Nån dag ska jag ta och skriva ihop ett förmodligen långt och kritiskt inlägg om vad jag anser om den västerländska livsstilen och varför jag tycker att det är så makalöst fel. På det stora hela tycker jag att partipolitiken har helt fel fokus, oavsett vilket parti man pratar om.
Nu är jag inte helt säker på att Sverigedemokraterna kommer att bli superstora. Visst, de är rätt stora nu, men jag är inte helt säker på att de nödvändigtvis kommer att bli större. Kommer de att få mer inflytande? Ja, kanske. Det beror på hur det går i valet, och jag erkänner glatt och villigt att jag är nervös. Min förhoppning är att många som kommer att rösta i nästa val fick ett skrämselskott av Donald Trumps år som president, men å andra sidan – det är vansinnigt många som är riktigt blåsta, så jag kanske inte ska hoppas på för mycket.
Det som dock är ägnat att förvåna är faktiskt Liberalernas vägval. Som jag skrev i början av inlägget så känns det mest som ett desperat sätt att få uppmärksamhet och på sätt kanske höja siffrorna i alla mätningar. Men att seriöst tro att man ska få igenom mer liberal politik tillsammans med två (tre) konservativa, icke-liberala partier, känns naivt och obildat. Min uppfattning handlar mer om att Sabuni vill rädda sig själv i sin partiledarroll, och tror att det här är vägen att gå. Ungefär på samma sätt som min upplevelse var när Anna Kinberg-Batra ville göra samma sak. Och det är klart; Liberalerna kanske ser leken som härmapa som ett säkert kort för att komma med i en regering. Kanske. Själv tvivlar jag starkt på att de tjänar på det. Men jag kan givetvis ha fel.
Mina röster i valen har växlat mellan Liberalerna och Centern under många år. Men om det här är vad som blir av Liberalerna, tappar de min röst. Garanterat. Jag tänker inte ställa mig bakom ett så otroligt korkat beslut som detta. Och jag tror att, på sikt, kommer Liberalerna att få skämmas över det här – om de inte redan gör det.