Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Jag skrev i något tidigare inlägg att jag är livslång socker- och matmissbrukare. För den som inte förstår vad det innebär kan jag säga att det är ett rent helvete. Jag är uppväxt på socker i diverse grejer, såsom nyponsoppa, kanelbullar, choklad, glass, annat fikabröd, pannkaka och så vidare i all oändlighet. Sättet jag växte upp på gjorde att mat och socker blev ett sätt att hantera känslor på (eller inte), och så uppstod ett missbruk. Ni anar inte vilka mängder socker (och mat) jag har tryckt i mig i mina dagar.
Det största problemet med just matmissbruk är att man faktiskt måste äta. Alkohol eller droger är inte nödvändigt för vår överlevnad, men mat är faktiskt det. Hur hanterar man ett matmissbruk med hjälp av mat?
För min del har det åtminstone delvis löst sig med hjälp av LCHF. LCHF är det enda sätt att äta på som fått mig att ge upp socker. Jag äter inte glass, choklad, chokladbollar, pepparkaksdeg, pannkaka och sylt, äppelpaj med vaniljsås och så vidare, längre. Jag har också gett upp kolhydrater i princip helt och hållet. Jag äter inte pasta, ris, potatis, bröd eller något annat som innehåller mjöl. Inte heller äter jag mejeriprodukter (förutom smör – det riktiga!), eftersom det triggar ett överätande som jag inte kan hantera.
Inte alla, men en del som lever med socker- och matmissbruk går upp i vikt. Det är på något sätt en effekt av att äta för mycket, eller sådant som är dåligt för kroppen. Jag är inte ens i närheten av att vara expert på hur kroppen beter sig när den får si eller så av den eller den matvaran, men de flesta vet att socker inte är bra. Jag tillhör för övrigt den grupp mat- och sockermissbrukare som gått upp i vikt. Mer än jag har lust att erkänna, ens för mig själv.
Jag började äta LCHF den 2 juli 2015 – mitt i Power Meet (jag bor i Västerås för den som undrar). Min dåvarande boendestödjare hade pratat om det länge, och helt plötsligt fick jag för mig att jag skulle börja. Under kanske 1½ år eller så gick jag ned i vikt – inte snabbt, men nedåt. Sedan dog min pappa, och jag började äta socker igen. Men tack och lov tog jag mitt förnuft till fånga och två dagar efter min födelsedag 2017 äggfastade jag i fem dagar och gick därefter över på strikt LCHF.
Våren därpå gick jag, vid 41 års ålder, in i klimakteriet. Just då var det mest småsaker jag noterade – men småsaker som spelar extremt stor roll i mitt liv. Min pms bytte plats med min mens, till exempel. Sedan dess har jag knappt gått ner någonting alls. Jag väger mig aldrig, så 100% säker kan jag förstås inte vara, men jag borde ha märkt det på annat – och det har jag inte.
Och det är nu vi kommer fram till det här med LCHF och yoga. Jag började äta LCHF i syfte att gå ner i vikt, vilket jag har gjort – om än långt ifrån tillräckligt. Yoga är någonting jag har funderat över länge, länge, till och från. Jag har till och med börjat träna yoga vid åtminstone ett par tillfällen – där tanken var att göra det kanske tre dagar i veckan. Det rann ut i sanden. Mitt främsta skäl till att träna yoga är att känna mig rörligare och inte så fruktansvärt stel. Jag har sjukersättning och ägnar således största delen av min tid åt att sitta. Jag sitter vid datorn. Jag sitter vid symaskinen. Jag sitter och stickar. Jag sitter och sitter och sitter. Den enda motion jag får är hundpromenaderna, för vilket jag i och för sig är oerhört tacksam, men de ger inte nödvändigtvis smidighet i kroppen, vilket är något jag eftersöker.
Jag vet att jag tjatar om det här, Åsa, men jag kan verkligen inte med ord, nog uttrycka min tacksamhet över utmaningen du gav mig. Det har snart gått 1½ månad, och jag har gjort min yoga varje dag. Vissa dagar har det tagit emot – det pratade vi om senast häromdagen. Andra dagar skulle jag kunna tänka mig att göra två pass, fast inte direkt efter varandra.
Trots att jag inte gjort det här så jättelänge, trots allt, märkte jag redan från början att det började hända saker i och med kroppen. Jag hyser inga förhoppningar om att bli smal som en sticka (och det har jag inte heller behov av), men har jag tur kanske min kropp kommer att omformas över tid. Men det viktigaste är att jag redan känner mig betydligt rörligare, och att jag blivit av med väldigt mycket kronisk värk. Jag har inte längre ont i ryggen. Jag har inte ont i nacken eller axlarna, eller för den delen – jag har inte spänningshuvudvärk längre. Jag klarar av att stå på knä (det kunde jag inte för ett par månader sedan), och längre fram hoppas jag att mitt högra knä ska ge med sig tillräckligt så att jag ska kunna sitta i skräddarställning, sitta på huk och sitta på knä.
Dessutom har jag blivit smidigare, vilket känns jäkligt kul med tanke på att en gång i tiden (för drygt 30 år sedan) kunde jag gå ner i spagat. Det behöver jag inte kunna göra nu, men själva grejen att inte känna sig som en halvdöd elefant är onekligen jävligt trevlig.
Sen är jag ju inte mer än människa, så jag hoppas ju naturligtvis att nåt kilo ska trilla av. Men framför allt – och det är faktiskt viktigare än antalen kilon, så vill jag forma om min kropp. Jag vet att jag redan har skrivit en del om delar av det här inlägget, men för mig är det viktigt, så stå ut med mig. 🙂 Jag vill kunna känna mig snygg, och jag vill att andra ska tycka att jag är snygg.
Och det ledde mig idag till att fundera på om jag ska göra någon förändring i min kost. Jag äter redan hyfsat bra. Mina matvanor går säkert att diskutera, och för tillfället är det inget jag känner mig bekväm med att diskutera öppet här. Det enda jag kan säga är att jag fortfarande har problem med överätande, vilket bland annat innebär att jag inte kan göra storkok. Finns det mat, äter jag tills det är slut.
Men det finns annat att fundera på. Till exempel om jag ska ägna mig åt några dagars fasta, för att rensa systemet. En annan sak är om jag ska ändra mitt intag av fett. Idag använder jag mest smör, men också olivolja. Tyvärr är det ju så att på sjukersättning har man begränsat med pengar att röra sig med, och min ekonomi tillåter inte hur stora utsvävningar som helst, inte ens när det handlar om mat. Och då tycker jag ändå att jag har ett rätt rejält tilltaget matkonto varje månad.
Som sagt var; det finns mycket att fundera på omkring socker- och matmissbruk. Likaså om yoga och LCHF. Jag kommer med all största sannolikhet att fortsätta fundera högt, så stay tuned. 🙂