Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Så har jag läst färdigt boken jag skrev om för några dagar sedan – the Four Agreements (ej adlink), av don Miguel Ruiz. Boken är rätt kort – bara dryga 200 sidor, men den är intensiv i sitt budskap. Hela boken handlar om de fyra överenskommelser som är grunden för Toltecernas visdom.
Enligt Ruiz börjar allt med insikten och förståelsen att våra liv är en dröm. Drömmen börjar i våra tankar – såsom vi tänker/drömmer, skapar vi våra liv. Det här ligger väldigt nära Attraktionslagen, men sägs på olika sätt. Min personliga preferens är på det här sättet. Ruiz fortsätter dock där Attraktionslagen inte går längre, och säger att våra drömmar/liv formas av vilka föräldrar vi har, hur de har uppfostrat oss, vad de har lärt oss om livet, hur vi påverkats av syskon, mostrar, farbröder, mor- och farföräldrar, kompisar, lärare – och så vidare. Han menar att allt vi har lärt oss är en överenskommelse om hur världen och livet fungerar.
För att formulera vår dröm, vårt liv, behöver vi ett språk. Språket är det som ger våra drömmar, vårt liv, form och innehåll. Ruiz säger att språket skapar magi, och jag kan faktiskt bara hålla med om det. Jag har använt många olika språk om mig själv, om livet, om andra, för att veta att språk påverkar hur vi uppfattar och förstår vårt liv, vår omgivning, våra känslor och så vidare. Därför är det oerhört viktigt att vara medveten om hur vi använder språket, hur vi påverkar oss själva och andra omkring oss via hur vi uttrycker oss. Språk är magi.
Den tredje överenskommelsen Ruiz tar upp är att aldrig ta något för givet. Att, vid de tillfällen vi undrar, alltid ta reda på sanningen. Att ta saker för givet ger upphov till skvaller, onda, smittsamma, giftiga tankar, och tjänar varken oss själva eller någon annan.
Den fjärde överenskommelsen handlar om att alltid göra sitt bästa. Jag uppfattar det här som – dels att faktiskt göra sitt bästa, men också att förstå, acceptera och vara ok med att det som var mitt bästa igår kanske inte är mitt bästa idag. Dagsform, lust, vilja och så vidare, påverkar vilken nivå av vårt bästa vi befinner oss på just idag. Det här är för övrigt något jag insett i min yoga – vissa dagar funkar vissa saker bättre, men andra dagar innebär att vissa delar av min kropp är mer tighta och spända. Men jag gör mitt bästa utifrån det jag har framför mig där och då.
Att ingå de här överenskommelserna med sig själv är ingen lek. Det kräver enormt mod, ännu mer vilja och styrka, och kampvilja utan dess like. Medvetenheten om närvaron av två delar av den parasit som förstör för oss är oerhört viktig – Domaren och Offret heter de, och är extremt skickliga på att dra ner oss i elände och misär. Ruiz beskriver hur vi kan jobba med de här delarna, och hur vi rätt och slätt kan göra oss av med dem.
Personligen är jag ju väldigt skeptisk till den här typen av böcker, men jag måste erkänna att jag verkligen gillar tanken på de här fyra överenskommelserna. Förmodligen gillar jag det, eftersom det är ett väldigt tydligt sätt att dela upp sådant som behöver göras (om man vill jobba på det här sättet, vill säga), och jag älskar tydlighet. I de sista två kapitlen (som inte handlar om överenskommelser) blir det hela mer otydligt, och där tappade jag intresse och fokus en smula. Men jag tänker som så att jag kommer att göra det här arbetet på mitt sätt, vilket också är något som förespråkas hela boken rakt igenom.
Eftersom jag i ett antal år ägnat mig åt rätt hardcore personlig utveckling, är det här en bok jag kommer att ta till mig. Jag kommer dessutom att läsa fler av don Miguel Ruiz’s böcker. Som med allt annat kommer jag att ta till mig det som passar och funkar för mig – resten lämnar jag. Men det här är något jag verkligen, verkligen känner är intressant för mig. Framför allt hur Ruiz på minst ett ställe säger att det inte finns någon som lyckas med allt det här i en obruten linje. Med andra ord; det är ok att ha dåliga dagar, att råka tänka/drömma “fel” – så länge man inser och uppmärksammar att man halkat, och börjar om från början.
Jag är jätteglad att ha läst den här boken. Det här kommer att ge mig mycket att tänka på under lång tid framöver. Är man intresserad av sånt här – läs den! 🙂