Jag gillar att fundera över saker. Jag gillar också att ifrågasätta saker – ibland bara för sakens skull.
Jag nördar in mig på en del saker. Annat är jag extremt ointresserad av.
Klimakterietant har jag blivit också, trots min än så länge, i sammanhanget, ringa ålder.
På den här bloggen kan du läsa det mesta som ryms i min tankevärld. Från samhällskritik till skönhet 40+ till pinsamma historier till…
Välkommen! 🙂
Idag, den 1 mars, är det ett år sedan jag utmanades att göra någon form av fysisk träning under en månads tid. Det var en av mina bästa vänner som utmanade mig, eftersom hon själv redan hållit på under en månad. Jag blev oerhört överrumplad, men tackade ja – och valde yoga.
Föga anade jag vilken resa det skulle bli. Nu, ett år senare, har jag svårt att fatta hur mycket jag utvecklats. Det har hänt otroligt mycket, både med kroppen och skallen. Min kropp ser rätt annorlunda ut nu mot för ett år sedan. Min skalle ska vi inte ens prata om. Det är rejält ommöblerat därinne, till min fördel (vill jag gärna tro, i alla fall).
Rent fysiskt är den absolut mest fantastiska fördel jag vunnit att jag inte längre har ont i kroppen. Jag gick runt med i princip kronisk värk, särskilt i axlar, nacke och huvud, men också i ryggen och delvis i knäna. Jag har insett att det mesta av min värk grundar sig i att jag går så vansinnigt snett (supinerar), vilket sätter sig i varenda led uppåt i kroppen – just i knän, höfter, rygg, nacke och axlar. Inte undra på att jag haft spänningshuvudvärk jag kräkts av i perioder.
Men yogan har gjort att all värk är borta. Visst, jag kan ha lite ont i ryggen ibland, men då beror det oftast på att jag legat konstigt när jag sover, eller att jag överansträngt någon muskel i ryggen – under yogan. Det händer faktiskt, men det är ju värk som ger med sig.
Sedan har jag ju minskat i storlek. När jag började med yogan hade jag bh-storlek 95C. Nu har jag storlek 80D, och vissa bh’ar skulle jag nog kunna ha i storlek 75 (systerstorlekar, har jag lärt mig att det heter). Resten av kroppen är också mindre, om än fortfarande oproportionerlig – men nu kan jag i alla fall börja tycka att jag ser någotsånär vettig ut, så länge jag har kläder på mig.
Och sedan har vi ju också den mentala biten. Jag ägnar mig ju bitvis åt en del shamanska saker, främst trumresor. Fast jag trummar eller lyssnar inte på trummor – jag kommunicerar med mina guider/hjälpare/kraftdjur/vad man nu vill kalla dem, under min yoga. Och jisses, vad jag lär mig saker den vägen.
När min första månad med yoga var slut utmanade jag min kompis på ytterligare 100 dagar – och långt innan de var slut, insåg jag att det här är så bra för mig att jag inte vill sluta. Någonstans under dessa månader bestämde jag mig för att fortsätta med yoga så länge min kropp är kapabel. Min misstanke är att ju mer yoga jag gör, desto längre kommer min kropp att faktiskt vara kapabel till det. En win-win situation.
Jag kan med lätthet säga att yoga är bland det allra, allra bästa som någonsin hänt mig. Det har gett mig otroligt mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag kommer aldrig att bli en cirkusartist, och det varken vill eller behöver jag. Men jag är så otroligt tacksam över att ha återfått en hel del rörlighet, till skillnad från att ha varit stel som ett dött kassaskåp. Mina knän som jag knappt kunnat böja på ett antal år, på grund av livslång felbelastning, är nu i – inte skitbra kondition, men de går att använda, och jag har inte ont.
Den största skillnaden mellan nu och för ett år sen är att jag inte längre gör yoga precis exakt varje dag. Jag har experimenterat lite med hur ofta min kropp behöver en dag utan – och jag tror att det beror lite på hur långa pass jag gör. Under flera månader har jag gjort ett pass på cirka 1h45m, och då har jag behövt en ledig dag oftare än jag gör nu, när mina två nya pass som jag växlar mellan, tar ungefär en timme. Mitt mål är att göra min yoga sex dagar av sju – det blir inte alltid så, men det är målet.
Men alltså, på det stora hela kan jag säga att jag är så vansinnigt nöjd med det här. Det kunde verkligen inte ha blivit bättre. ♥
Så Åsa – jag vet att jag tjatar, men alltså – tack! Det här är den bästa gåva jag tror att jag någonsin har fått. ♥ ♥ ♥